En dag satt fru Bartolotti och åt frukost. Hon älskade att beställa saker ifrån kataloger och hon älskade också rabattkuponger. Fru Bartolotti sa alltid till sig själv ”kära barn”. En dag kom det ett stort paket till henne. Det var en konservburk som var jätte stor. Inne i burken fanns det en pojke som hette Konrad. Han var superuppfostrad. Fru Bartolotti var inte alls som pojken. Fru Bartolotti hade en kompis som hette Egon. Han och Konrad hade bestämt att herr Egon skulle vara hans far.
När jag läste boken kunde jag få bilder i huvudet. Jag kunde se att fru Bartolotti fick en pojke. Och när herr Egon kom till fru Bartolotti då kunde man föreställa sig ungefär hur det såg ut. När Konrad gick i skolan retade alla barn honom, men det fanns en flicka som hette Kitty, hon var inte alls som alla andra barn. Boken gör så att man kan se bilden i sig, och känna känslorna när någon slår Konrad i mage eller sparkar honom på smalbenen. Det är bra träning för huvudet tycker jag.
Den här boken är jätte rolig och bra. Det är lätt att komma in i berättelsen och läsa den med inlevelse.
Jag tror att författaren har skrivit boken för att hon tyckte att det var en rolig idé och att barn skulle vilja läsa en sådan bok.
Recension av Ismail årskurs 4
Så sant att man får bilder i huvudet Ismail! Jag hör samtidigt Sebastian Höglunds behagliga röst i huvudet, när han läser ”Burkpojken” i URs inspelning. Han kan verkligen förställa sin röst så att man ”ser” och ”hör” fru Bartolotti när hon får raseri utbrott. Jag är säker på att Christine Nöstlinger hade velat läsa din recension…om hon kunde läsa på svenska. BRA SKRIVET!