Vi läser vidare i Mio

och det är så härligt.

Min lilla grupp med högstadieelever som varit cirka ett år i Sverige gillar verkligen läsningen. Lite för mycket nästan, när jag försöker avbryta för att göra någon mer eller mindre pedagogisk övning så blir de rätt sura. De vill läsa vidare!

Och jag tänker att det är ju fantastiskt underbart! Vi njuter tillsammans av boken.

Och visst talar vi en del också: vi sammanfattar, förutspår, reder ut svåra ord och så. Men inte så mycket som vi kanske borde?

När jag läser tillsammans med de här eleverna upptäcker jag saker i texten som jag inte lagt märke till när jag läst den hemma med mina egna barn. Till exempel hur otroligt fint Astrid Lindgren förklarar allting. Samma sak sägs på flera sätt, och det varierade språket förstärker samtidigt stämningen i boken.

Miramis stegrade sig vilt. Han reste sig på bakbenen och gnäggade så att man inte kunde stå ut med att höra det. Det lät så förskräckligt, och det var det enda man hörde. För mörkret bakom porten var så tyst. Det var tyst och liksom lurade på oss. Det bara väntade på att vi skulle gå över gränsen.

Den här boken är inte så svår för eleverna, tack vare det där. Men vi behöver förstås stanna upp vid en del ord ändå. ”Klippväggar” talade vi om idag, i samband med att vi tittade på sammansatta ord. ”Vägg” var inget problem men vad hade det med att klippa att göra?

Och Astrid Lindgren hittar på många egna sammansatta ord, men de här eleverna vet nog inte vilka som är hennes egna. Vi talade idag om rosengård, fölunge, äppelträd, svärdsmidare, äppelblommor, pilträd, månskensskog, klippväggar och hungerstigar.

Astrid Lindgrens språk blir vackrare för mig när jag ser det med mina elevers ögon.

Cilla

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *