av Ryôji Arai är en fin och ganska snabbläst bilderbok. Arai har själv sagt att han gärna gör bilder som inte är så avancerade och perfekta – han vill att barnen ska tänka att de också skulle kunna skapa något liknande.
Idag läste jag boken tillsammans med en förskoleklass. Barnen har varit hos mig i biblioteket några gånger tidigare, men vi har inte hunnit göra riktiga boksamtal. Eleverna är intresserade och samtalssugna men orken är inte så lång. Tyvärr har jag ingen projektor i biblioteket, så det är också lite svårt att koncentrera sig på de ganska små bilderna i boken.
När jag läser och samtalar med barnen försöker jag ha både Chambers och hans boksamtal samt de reciproka lässtrategierna i bakhuvudet. Även om vi inte talar om det tydligt. Chamberska boksamtal är toppen, men med små barn tycker jag det är svårt att få orken att räcka till. Det kan vara tillräckligt att samtala om någon aspekt av boken.
Den här gången läste jag först boken en gång rakt igenom. Och sedan en gång till medan barnen fick säga om det var något de tyckte var konstigt med boken – och även diskutera frågorna som kom upp.
Flera av barnen tyckte att mannen som väntar på bussen borde trängt sig på i smyg när den fulla bussen stannade vid hållplatsen. Han kanske kunde satt sig på taket eller gömt sig i något hörn. Jag föreslog att barnen kan rita en bild själva där det syns hur han gömmer sig på bussen.
Några reagerade också på det återkommande Kadång kadång kångkadång. Vad var det?
Först tolkade eleverna det som att ljudet kom från olika personer i boken. Men så småningom föreslog någon att det kanske var radion som lät så. Och ja… det verkar stämma. Orken räckte inte riktigt till att återkomma till den stora bilden på sidan 7, där jag tror att man kanske ska tänka sig att alltihop bara förmedlas av musiken.
Nu har eleverna med sig boken till sin klass. Det är viktigt att fördjupa sig i en bok, men lite svårt för mig att jobba vidare när jag bara träffar dem en gång i veckan.
Cilla Dalén, bibliotekarie