17-åringarna, döden och Wolf Erlbruch

Bild ur Anden, Döden och Tulpanen, Kunstman Verlag, hämtat på ALMAprisets hemsida CC BY 3.0

I höstas ägnade vi Bob Dylan lite extra uppmärksamhet, mina 17-åringar och jag. Det kändes naturligt, när han tillldelats Nobelpris. Häromveckan ägnade vi Wolf Erlbruch samma slags pristagaruppmärksamhet, genom att tillsammans läsa och diskutera hans säreget finstämda och innehållsrika bok ”Anden, Döden och Tulpanen”.

Jag hade lyckats korpa åt mig det lokala bibliotekets enda exemplar av boken, och det fick vi försöka samsas om. Genom att samla alla stolar i en tät grupp i mitten av lektionssalen skapade vi en möjlighet att läsa boken tillsammans: jag läste högt och visade bilderna. Det är lite särskilt att tvingas sitta tätt tillsammans för att se, höra och samtala – och det har allt sin charm. Här är något av det vi talade om:

Gestaltningen av döden fascinerade oss. En barnkropp, där det stora kraniet (märkligt uttrycksfullt och finstämt för att vara just en dödskalle) tillsammans med den mjuka klänningen skapar en känsla av oförställdhet, naturlighet och enkelhet. ”Det är inte direkt liemannen detta”, som en elev uttryckte det. Samtidigt är en av de första replikerna en uppenbar referens till ”Det sjunde inseglet” vilket flera genast kände igen. Döden är en ständig följeslagare, och kanske inte den man helst vill ha. Men ett vänligt och sakligt barn är kanske inte så skräckinjagande ändå?

Lite tveksamt och försiktigt blir anden och Döden vänner, och båda utmanas att göra sådant de inte brukar göra tillsammans. Döden badar med anden i den lilla pölen – men vattnet och Döden går inte så bra ihop. Har det att göra med att Döden överlämnar de döda till någon slags flod? Det funderade vi över och resonerade om olika sätt att tolka vattnet och floden. Anden och Döden klättrar upp i ett träd, och där högt uppe tänker anden helt nya tankar, och får lite större perspektiv: så här kommer det att se ut för de andra ”efter mig”. Svindlande tankar – så där som man kan få i ett träd. Att höja sig över vardagen och se allt från nya perspektiv, det kan vara väsentligt. Men sen måste man ner på jorden igen! Och uppenbarligen kan man umgås med Döden utan att dö. ”Jag är inte död” säger anden lite förvånat (och med viss lättnad) när hon vaknar efter att ha somnat med Döden vid sin sida. Nej, hon är inte död, hon är ju and. Bredvid henne ligger Döden, som fått sovmorgon och är nöjd med det.

Vi talade mycket om replikerna, som är korta men innehållsrika och ofta med en underfundig vändning. Är det du som skapar alla olyckor och eländen man dör av? frågar anden Döden. Nej, det klarar livet så bra på egen hand, svarar han. Och det sista Döden vemodigt tänker när anden skjuts iväg på sin sista resa är… att ”så är ju livet”. Döden talar mycket om livet!

Mest talade vi ändå om den märkvärdiga tulpanen. Tulpanen finns med i bokens titel, och på de första sidorna håller Döden en lilaröd tulpan i händerna. Fast Döden håller tulpanen bakom ryggen eller vid sidan av sig så att anden inte kan se den. Sedan är tulpanen borta när anden och Döden badar och klättrar i träd – för att återkomma den snöiga natt när anden inte längre andas. Då ligger tulpanen bredvid anden, utsträckt som hon, för att sedan ha samma böjda form som anden i Dödens famn när han bär henne mot floden där han ska skjutsa iväg henne. Till sist ligger tulpanen på andens bröst och följer mjukt hennes kroppsform. Vad betyder den där tulpanen?

Vi googlade på blomsterspråket, och fann att en lila tulpan kan betyda ”evigt farväl” – vilket ju är passande. Någon uppfattade tulpanen mer som röd, en ensam tulpan betyder i så fall ”evig vänskap”. Det kan kanske också passa? Att Döden håller tulpanen bakom ryggen i samtalet med anden i början kanske kan handla om att tulpanen står för ”det outsägliga”, det som finns men som ord inte räcker till för?

På bokens allra sista sidan är anden inte med. Där finns Döden på promenad, med händerna bakom ryggen (bär han månne på en tulpan?), och en räv och en hare som snor runt hans fötter. Räven har nämnts tidigare i texten, som ett exempel på de olyckor som livet kan erbjuda för en and. Vi anar att det är ett nytt möte på gång…

Jag tror kanske att vi resonerade om boken i en halvtimme. Just den lektionen råkade vi ha en observatör i klassrummet, i samband med ett skuggningsprojekt mellan skolor, och hon kom fram efteråt till mig och sa: ”Vilket fint samtal ni hade om boken!”. Jag kunde bara hålla med. God litteratur har förmågan att locka fram goda samtal. Länge leve ALMA-pristagarna!

/Katarina, som läser ALMAlitteratur med sina gymnasister på Mediagymnasiet i Nacka

2 reaktion på “17-åringarna, döden och Wolf Erlbruch

  1. Så härligt att läsa! Kan man få gå om gymnasiet i någon av dina klasser😉
    Det är en fantastisk bok men tänker också på en annans ALMA-pristagares böcker. Kitty Crowther:”Lilla döden hälsar på”.

    • När jag får undervisa i religion igen ska jag göra ett temaarbete om döden i barnlitteraturen… 🙂
      /K

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *