Till vildingarnas land

av Maurice Sendak hade jag med mig när jag skulle introducera lässtrategin Spågumman för tvåorna på skolan. De är alldeles i starten på att börja jobba med lässtrategier och lärarna har bestämt sig för att använda det fina materialet från En läsande klass (kommer mer på den webbplatsen i slutet av april).

Spågumman handlar om att aktivera förförståelse och att utifrån information man får av att överblicka boken/texten göra förutsägelser av vad man tror att en text ska handla om. Det jag gjorde på lektionen var det allra första steget i reciprok läsundervisning: jag förebildade för eleverna hur man kan göra när man använder lässtrategin.

Jag visade upp framsidan och baksidan på Till vildingarnas land och tänkte högt:

  • Det ser ut att vara en bilderbok, jag tror att det kommer finnas både bilder och text på varje uppslag för så brukar det vara.

  • Vildingar – det är inget jag känner till. Låter lite som Vild, kanske är ett påhittat djur, antagligen det där som syns på framsidan.

  • Till vildingarnas land. Kanske någon ska ut och resa? Det är en liten båt på framsidan, jag tror någon ska resa med båten. Men jag får ingen ledtråd till vem som ska åka i båten.

  • Jag vet inte om vildingar är läskiga? Den på framsidan ser ganska hemsk ut, med horn och så, men samtidigt verkar den lugn och nästan lite gullig.

Sedan uppmanade jag eleverna att följa med när jag läste högt, och efter läsningen pratade vi om vilka av mina förutsägelser som stämde in.

Till vildingarnas land är en underbar bok med mycket att prata om. I Aiden Chambers Böcker inom oss använder han flera gånger just Till vildingarnas land för att visa hur boksamtal kan gå till.

Lärarna i de båda tvåorna kommer förstås att fortsätta jobba såväl med boken som med Spågumman.

 Cilla, Hjulsta grundskola

Sendak TIll vildingarnas land tr

Skräckblandad förtjusning…

syntes i mina elevers ansikten när jag i beskrivningen av vårens svenskarbete kom till vårt planerade ALMA-arbete. ”Presentera författare för … lärare? På en annan skola? Och skriva i wikipedia… Klarar vi det?”

Det får vi se. Min tilltro till elevernas förmåga är berättigat stor, men vilka spratt tiden spelar oss vet jag förstås inte. Förhoppningen är i alla fall att elever i två klasser, som ett led i arbetet med att läsa och analysera skönlitteratur, att producera text av vetenskaplig käraktär med god underbyggnad och att träna muntlig framställning, ska bidra till kunskapsspridning om ALMA-pristagare. Förhoppningsvis har vi en tydlig målgrupp i lärare och elever på Hjulsta grundskola, men också i en vidare värld via webben.

En av klasserna är redan bekant med ALMA-pristagaren Shaun Tan, eftersom vi läste Ankomsten tillsammans med Annelie Drewsens elever på Ross Tensta i våras. För mig som pedagog är det väldigt tryggt att ha det arbetet i ryggen, eftersom det med önskvärd tydlighet visade att det är fullt möjligt att föra avancerade litterära samtal om bilderböcker. Mitt mål som lärare är förstås att eleverna ska utvecklas till mycket goda läsare, och detta är ett led i det arbetet.

Jag ser också fram mot att, efter flera års ansatser som aldrig lett till några konkreta resultat, återigen försöka få wikipediaskrivandet att bli en del av undervisningen. Nu ska vi väl lyckas?!  Tack och lov finns det många kunniga och hjälpsamma kollegor i det utvidgade kollegiet som kommer att kunna hjälpa oss när vi fastnar. Jag litar på det och på dem, och ger mig tillsammans med mina elever in i skrivutmaningen.

Den skräckblandade förtjusningen delas av lärare och elever. Vi vågar låta oss utmanas!

/Katarina, Östra Real

 

Isols pekbok i gymnasieundervisningen

Det låter kanske väldigt besynnerligt att läsa en pekbok på gymnasiet – riktigt SÅ illa är det väl ändå inte med läsningen i Sverige ändå? Det är dock inte så konstigt som det låter; Isols pekbok är en underfundig gestaltning av vad berättarperspektivet betyder, och som därför lämpar sig väl för att tydliggöra för elever värdet (och nödvändigheten) av att undersöka just detta.

I höstas skrev jag en krönika för LÄRA där jag lyfte möjligheterna att använda Isols ”En anka är bra att ha” i undervisningen, för att diskutera och förstå just berättarperspektivets betydelse. I dagens DN (11 jan 2014)recenserar Lotta Olsson boken, och hon lyfter fram många kvaliteter i den som återigen får mig att glädjas över hur bra den kan illustrera olika aspekter av det tänkande läsandet. Bland annat skriver Olsson om förförståelsens betydelse: ”Intressant nog betyder den kortfattade texten och berättarperspektivet mycket för tolkningen av bilderna. När pojken talar om att rida på sin anka ser jag bara hans förnöjda flin (och ser inte ankan lite tyngd ut?), men när ankan talar o att få ryggmassage ser jag en mycket nöjd anka. Till slut måste jag jämföra: Jo, det är samma bild, men förförståelsen styr intrycket.”

Tyvärr finns inte Lotta Olssons recension tillgänglig på webben, så ut och hugg en papperstidning och riv ut artikeln, för det är den värd. Jag har påmints om att man också kan använda denna genialiska pekbok för att diskutera förförståelsens betydelse för vår tolkning av text och bild. Så bra!

Och boken står ju redan i bokhyllan på skrivbordet.

/Katarina, Östra Real

Pippi, Emil, Ronja, Madicken, Tjorven, Karlsson och Mio

– det är väl figurer som alla barn känner till? För att inte tala om deras upphovskvinna, självaste Astrid Lindgren?!

Man ska inte ta sådant för självklart. I Hjulsta grundskola f-9 upptäckte pedagogerna att eleverna minsann inte alls var särskilt bekanta med vare sig Lindgren eller hennes böcker. Några kände kanske till Pippi…

Det var ju bara tvunget att rådas bot på!

Vad göra – om inte ägna två hela temadagar åt Sveriges mest älskade barnboksförfattare! Precis före jullovet 2013 satte vi igång:

Alla i f-6 gick med liv och lust in för att aktualisera Astrid Lindgren för eleverna. Det målades, spelades teater, bakades, gjordes tittskåp, höglästes, sågs på film och musicerades. Inte minst uppmärksammades mångfalden i utgivningen. Böckerna har översatts till 95 olika språk. Tensta bibliotek och Cirkulationsbiblioteket försåg skolbiblioteket med många översättningar. De och bibliotekets egna exemplar var ständigt utlånade.

Nu vet alla elever vem Astrid Lindgren är!

Det vill vi hålla fast vid. Nästan alla klasser fortsätter att läsa hennes böcker. Att delta i ALMA projektet blir en naturlig – och rolig – fortsättning på höstens temadagar, vare sig man väljer att jobba lite grann eller mycket, vara med från början eller ansluta senare.

– Jag visste inte att Astrid var känd, så andra får hennes pris, sa en flicka i fyran. Snart vet hon dessutom namnen på pristagarna och deras verk och ännu mer om ALMA.

Ulrika, Hjulsta grundskola