Isol fortsätter att inspirera

Isols bok ”En anka är bra att ha” läser mina elever i 2B fortfarande flera gånger i veckan. Den finns alltid i min bokhylla. Där kan man hämta den när man bara vill sitta och njuta av en bok en stund. De vänder och vrider och läser den om och om igen.

Att tillverka böcker inspirerad av denna bok kräver sina bilder. Nu är Gizems och Sesinas version klar – Tre ankungar är bra att ha/Tre flickor är bra att ha. [vsw id=”Zks3Lse35j8″ source=”youtube” width=”425″ height=”344″ autoplay=”no”]

Vill du se Shadans bok i filmad version så finns den här[vsw id=”eVO8b3IkDVw” source=”youtube” width=”425″ height=”344″ autoplay=”no”]

En anka och en pojke bra att ha

Isols bok ”En anka bra att ha” blev en klar succé för några veckor sedan vid ett bokprat med vår bibliotekarie Ulrika. Flera elever påbörjade liknande böcker på temat. Först ut med sin bok blev Shadan som skrev sin egen version av en anka och en pojke bra att ha.[vsw id=”Vujxd-XDzps” source=”youtube” width=”425″ height=”344″ autoplay=”no”]

Titel: Burkpojken Författare: Christine Nöstlinger

En dag satt fru Bartolotti i gungstolen och rökte en cigarr och drack en kopp kaffe. Det ringde på dörren och det stod en konservburk utanför.

I konservburken fanns det en burkpojke, burkpojken heter Konrad. Konrad var en sjuåring pojke. Han var en väluppfostrad pojke och det gjorde fru Bartolloti galen. Fru Bartolotti tyckte om att köpa kuponger och beställa saker på katalog, men hon mindes inte att hon hade beställt en pojke på burk!

Jag tycker att fru Bartolotti är knasig för att hon alltid gör knasiga grejer. T.ex. äter hon lakrits med bröd och tonfisk. Hon sa alltid till sig själv ”Kära barn ” och hon sa till Konrad att han skulle äta choklad innan han ska lägga sig.

Jag tycker att Konrad är för väl uppfostrad så att jag bli galen faktiskt. Men jag tycker också att det är bra att han är väl uppfostrad. Det är roligt och jobbigt på samma gång.

Recension av Hoda årskurs 4

Burkpojken av Christine Nöstlinger

En dag satt fru Bartolotti och åt frukost. Hon älskade att beställa saker ifrån kataloger och hon älskade också rabattkuponger. Fru Bartolotti sa alltid till sig själv ”kära barn”. En dag kom det ett stort paket till henne. Det var en konservburk som var jätte stor. Inne i burken fanns det en pojke som hette Konrad. Han var superuppfostrad. Fru Bartolotti var inte alls som pojken.  Fru Bartolotti hade en kompis som hette Egon. Han och Konrad hade bestämt att herr Egon skulle vara hans far.

När jag läste boken kunde jag få bilder i huvudet. Jag kunde se att fru Bartolotti fick en pojke. Och när herr Egon kom till fru Bartolotti då kunde man föreställa sig ungefär hur det såg ut. När Konrad gick i skolan retade alla barn honom, men det fanns en flicka som hette Kitty, hon var inte alls som alla andra barn. Boken gör så att man kan se bilden i sig, och känna känslorna när någon slår Konrad i mage eller sparkar honom på smalbenen. Det är bra träning för huvudet tycker jag.

Den här boken är jätte rolig och bra. Det är lätt att komma in i berättelsen och läsa den med inlevelse.

Jag tror att författaren har skrivit boken för att hon tyckte att det var en rolig idé och att barn skulle vilja läsa en sådan bok.

Recension av Ismail årskurs 4