Niornas läsning av Boken om allting

börjar också bli klar.

Eleverna fick ju välja på en tjockare bok eller Boken om allting av Guus Kuijer. Denna möjlighet att välja gjorde att de mindre ambitiösa eleverna förstås valde Kuijers bok, och när det var dags för avslutande boksamtal var det många som inte ens läst klart den. Tyvärr är det svårt att få en del av niorna att orka, så här i slutspurten av vårterminen.

Men de elever som hade läst boken genomförde ett strålande boksamtal. Upplägget med frågetecken och kopplingar, och att eleverna hade sina läsloggar som stöd i samtalet, gjorde att det blev många intressanta frågor som diskuterades.

En hel del i samtalet berörde religion. Pappan i boken är strängt religiös på ett sätt som innebär att han misshandlar fru och barn. Detta förkastade våra elever – då tror man inte på rätt sätt!

Hela boken igenom skildras allt ur pojken Thomas perspektiv. Det finns en granne som kallas för häxa, men är hon en häxa egentligen? Eleverna plockade fram många detaljer ur texten som tyder på att hon är en häxa, men även flera saker som talar emot det.

Och vad händer egentligen i slutet? Dör Thomas? Nej, kanske inte…

Den här boken kanske egentligen är tänkt för yngre elever, men det är mycket i den som nog blir mer intressant när man är lite äldre och har mer kunskaper att ta med sig in i läsningen.

Cilla, bibliotekarie

Så har jag det nu

Två små grupper med nior har börjat läsa Så har jag det nu av Meg Rosoff. Alla elever i nionde klass ska läsa en bok och samtala om den; de har fått välja på Boken om allting av Guus Kuijer och Så har jag det nu. Boken om allting är lite tunnare och eleverna kommer att hinna läsa den under lektionstid, men de som valt Så har jag det nu är medvetna om att de också måste läsa hemma. Det gör att eleverna har grupperats lite efter ambitionsnivå. Upplägget runt läsningen är lika oavsett vilken av böckerna eleverna valt.

Vi började med en genomgång tillsammans av det läsprotokoll som eleverna ska använda. Där ska de anteckna frågetecken och kopplingar under läsningens gång, för att sedan kunna använda anteckningarna när vi samtalar om boken. Frågetecken kan vara av två sorter, förklarade jag: något man inte förstår, då får man försöka reda ut det till exempel genom att läsa om, slå upp nytt ord eller prata med någon. Eller också är frågetecknet sådant man undrar och blir nyfiken på, de frågetecknen gör att man vill läsa vidare och samtala om boken. Kopplingar har eleverna arbetat med tidigare och jag påminde om text-text, text-själv och text-världen.

Vid genomgången förebildade jag genom att läsa början av respektive bok högt och stanna upp och tänka högt när jag kom på frågetecken eller gjorde en koppling.

När jag läste högt uppskattade eleverna Så har jag det nu. Rosoff har på många ställen ett eget sätt att skriva fram huvudpersonen Daisys tankar och hur hon samtalar med de andra personerna runtomkring. Eleverna observerade att Rosoff skrev annorlunda, men jag tror att genom den tolkning som min högläsning innebar så blev det inte svårt att förstå.

Så har jag det nu citat

Sedan träffades vi en vecka senare då eleverna hunnit läsa en bit på egen hand. Nu var det några elever som verkade ha blivit störda i läsningen av det sätt som Rosoff skriver på. Det var svårt att läsa tyckte någon, och förklarade att det inte var orden som var svåra utan sättet hon använder dem. Förutom detta med meningsbyggnaden så blandar berättarjaget minnen med beskrivningen av berättelsens nutid på ett sätt som några uppfattade som klurigt. En elev som inte varit med vid introduktionstillfället var upprörd över att hon skriver fel, till exempel börjar meningar med ”Och…” – det får man inte göra.

Jag föreslog eleverna att liksom läsa högt inne i huvudet, för att lättare förstå Daisys röst när de läser vidare i boken. Vi får se om det hjälper dem.

Kopplingarna vi diskuterade handlade mycket om kriget som är nära förestående i bokens början. Eleverna diskuterade London under andra världskriget och även kalla kriget och jämförde med det som sägs om Daisys moster och om en bomb i London.

Flera av eleverna var väldigt engagerade i den begynnande kärlekshistorien mellan Daisy och hennes ett år yngre kusin Edmond. De var mycket upprörda över att två kusiner blir kära i varandra, äckligt!, och några av dem även över tanken på att killen var ett år yngre än tjejen. Någon hade också hunnit läsa så långt att hon upptäckt hur Rosoff skriver om ”hunger” och ätande i samband med kärleksrelationen – det framkallade fniss och skräckblandad förtjusning.

Om ett par veckor ska eleverna ha läst ut boken och vi ska ha ett avslutande boksamtal. Jag tror det blir bra, det är lovande att eleverna tycker att boken är annorlunda och att de blir lite provocerade både av innehåll och stil.

Cilla, bibliotekarie

 

Niornas romanläsning

som jag berättat om tidigare är nu nästan slut.

Det har gått så där…

Många elever har helt enkelt inte läst, eller läst väldigt lite. Och inte heller skrivit läsloggar som de skulle. Och då blir det ju inte så lätt att samtala om boken.

Men de som läst och använt läsloggarna till att reflektera över frågetecken och kopplingar verkar alla ha haft bra utbyte av böckerna. Vi har haft fina samtal om olika tolkningar, och både jag och eleverna har lärt oss av varandra.

När jag träffade eleverna gruppvis efter att de individuellt läst en bit i boken så förklarade jag att den lektionens upplägg var exakt det samma som den avslutande lektionen skulle ha – på den avslutande lektionen var betygssättande lärare med. Lektionerna gick till så att först fick eleverna individuellt skriva en sammanfattning av det de läst, sedan läste de upp sammanfattningarna för varandra och därefter tog vi upp frågetecken och kopplingar från deras läsloggar.

Jag tror att titlarna var utmärkta för sitt syfte.

Guldkompassen av Philip Pullman är ju rätt känd, flera av eleverna hade sett filmen. Den är ganska lätt att läsa som ett spännande äventyr och eleverna gjorde kopplingar till bland annat Harry Potter, där trollkarlsvärldens gammaldags engelska verklighet är ganska lik den som finns i Guldkompassen. Det fungerade också bra att formulera frågetecken när de läste. Pullman målar upp en värld som är självklar för berättarrösten men inte för oss som läser. Det är en hel del att undra över, och delvis förklaras det senare i boken.

Torsdagsbarn av Sonya Hartnett har flera elever läst från början till slut och det fanns mycket att samtala om i den. Eleverna gjorde spännande kopplingar, många var väldigt personliga och således även olika. Och frågetecken saknas verkligen inte i boken! Det är en på ett sätt mycket realistisk beskrivning av fattigdom, men handlingen kretsar runt ett barn som väljer att leva under jorden – rätt konstigt…

Boken om allting av Guus Kuijer var också bra; lite tunnare och mer snabbläst men med en hel del att diskutera. Berättelsen är helt och hållet skrivet ur en liten pojkes synvinkel och frågetecknen handlade mycket om vad som är ”på riktigt” och vad som sker i hans fantasi. Det blev en del kopplingar till Bibeln och Koranen eftersom berättelser från dessa förekommer i boken.

Maria på slak lina av Lygia Bojunga kan jag inte säga så mycket om. Det var ingen elev som läst ut den och samtalen kom bara att handla om början av boken. Synd, den boken får jag nog ge en ny chans en annan gång. De som läste Maria på slak lina missade det samtal som vi skulle ha mitt i läsningen på grund av att lektionen utgick. Kanske hade det gått bättre om vi fullföljt planeringen även med dem?

Ja, för min del var det lärorikt och roligt! Det ÄR så spännande att samtala om böcker, och jag vill gärna göra om det här med andra elever men samma titlar. Det finns så många möjliga läsningar och tolkningar av ALMA-litteraturen så det tar nog många år innan jag fått nog!

Cilla

Romaner med niorna!

Nu har vi satt igång att läsa olika romaner av ALMA-pristagare med niorna. De har fått välja på Guldkompassen av Philip Pullman, Torsdagsbarn av Sonya Hartnett, Boken om allting av Guus Kuijer och Maria på slak lina av Lygia Bojunga.

Jag har haft en introduktionsträff gruppvis med eleverna. Då har vi pratat om frågetecken och kopplingar, som jag vill att eleverna ska vara uppmärksamma på när de läser. Så här har jag förklarat:

Frågetecken kan vara av två sorter. Ibland vill författaren att man inte ska förstå, det är för att man ska bli nyfiken och vilja läsa vidare. Men ibland är det kanske ord som är svåra eller något annat som gör att det blir jobbigt att läsa. Och då måste man försöka reda ut de frågetecknen.

Kopplingar kan man dela upp i tre sorter. Text-själv är när det man läser påminner om något man själv varit med om eller känslor man haft. Text-text är när man i läsningen kommer att tänka på något annat man läst eller kanske en film man sätt. Text-världen är när man kopplar ihop det man läser med sina kunskaper om världen, kanske något man läst om i skolan eller sett på nyheterna.

Sedan förebildade jag för eleverna. Jag läste första kapitlet och stannade upp här och där och gjorde mina egna kopplingar. Det där med att visa vad man menar är viktigt! Och så pratade vi och redde ut en del oklarheter, förstås.

Nu ska eleverna läsa ganska självständigt ett tag och så ska vi samlas om ett par veckor för att prata igen när eleverna kommit en bit in i böckerna. Under läsningens gång ska de föra loggböcker. Jag har önskat att de använder en digital variant genom Google Drive så att det blir lätt för mig att följa deras läsning och stötta dem. Men en del kommer att skriva på papper, som förhoppningsvis hamnar hos mig i biblioteket med jämna mellanrum.

Jag har förstås också uppmanat eleverna att prata med varandra om det de läser.

Nu håller jag tummarna för att detta upplägg kommer att funka. Det jag är lite orolig för är förstås att stödet är för litet i förhållande till böckernas svårighetsgrad och elevernas läsförmåga. Vi får se…

Cilla Dalén