Arja och Råttiz – Sonya Hartnett

Arja och Råttiz, två händer som skapade diskussion om rättvisa, ärlighet, bus, fantasi och listighet i min årskurs tvåa i veckan.

Det var inte tänkt att vi skulle läsa hela boken på en lektion i läsgrupperna MEN boken var så underfundig, spännande, klurig, varm, oroande och med en överraskande upplösning så det gick inte att sluta.

Hannas händer, Arja och Råttiz, var ju egentligen väldigt snälla men plötsligt började det hända saker hemma som inte stämde. Hur kunde detta ske?

Eleverna i klassen blev lite oroade till en början. Ljög Hanna för sina föräldrar? Gjorde hon alla dessa förskräckliga saker.

Snart började det gå upp ett ljus hur det stod till. Ändå blev slutet en aning förvånande. Ilskan över lillebrors ganska elaka spratt försvann när Hanna själv hade en sådan förlåtande och positiv attityd när lösningen uppdagades.

Sonya Hartnetts bok ”Arja och Råttiz” var en fantastisk bok att läsa i läsgrupperna i årskurs två. Många frågor uppstod om moral, rättvisa och ärlighet.

Illustrationerna tilltalade eleverna. De skapade lite mystik och skapade spänning i boken. Språket flöt bra och jag tyckte att jag hade en klass superläsare!

En anka och en pojke bra att ha

Isols bok ”En anka bra att ha” blev en klar succé för några veckor sedan vid ett bokprat med vår bibliotekarie Ulrika. Flera elever påbörjade liknande böcker på temat. Först ut med sin bok blev Shadan som skrev sin egen version av en anka och en pojke bra att ha.[vsw id=”Vujxd-XDzps” source=”youtube” width=”425″ height=”344″ autoplay=”no”]

Nu är det inte långt kvar…

…till tisdag och tillkännagivandet av årets ALMA pristagare. Under tiden har vi en utställning med de nominerades verk som finns i biblioteket. Kim Fupz Aakeson, Eva Eriksson, Lene Kaaberböl, Jan Lööf, Quentin Blake och Lennart Hellsing är några. I 2B är Niki Daly klar favorit, ettorna gillar Barbro Lindgren och äldre elever håller tummarna för Monica Zak. Ganska så spännande!

DSC_0010

Vi läser vidare i Mio

och det är så härligt.

Min lilla grupp med högstadieelever som varit cirka ett år i Sverige gillar verkligen läsningen. Lite för mycket nästan, när jag försöker avbryta för att göra någon mer eller mindre pedagogisk övning så blir de rätt sura. De vill läsa vidare!

Och jag tänker att det är ju fantastiskt underbart! Vi njuter tillsammans av boken.

Och visst talar vi en del också: vi sammanfattar, förutspår, reder ut svåra ord och så. Men inte så mycket som vi kanske borde?

När jag läser tillsammans med de här eleverna upptäcker jag saker i texten som jag inte lagt märke till när jag läst den hemma med mina egna barn. Till exempel hur otroligt fint Astrid Lindgren förklarar allting. Samma sak sägs på flera sätt, och det varierade språket förstärker samtidigt stämningen i boken.

Miramis stegrade sig vilt. Han reste sig på bakbenen och gnäggade så att man inte kunde stå ut med att höra det. Det lät så förskräckligt, och det var det enda man hörde. För mörkret bakom porten var så tyst. Det var tyst och liksom lurade på oss. Det bara väntade på att vi skulle gå över gränsen.

Den här boken är inte så svår för eleverna, tack vare det där. Men vi behöver förstås stanna upp vid en del ord ändå. ”Klippväggar” talade vi om idag, i samband med att vi tittade på sammansatta ord. ”Vägg” var inget problem men vad hade det med att klippa att göra?

Och Astrid Lindgren hittar på många egna sammansatta ord, men de här eleverna vet nog inte vilka som är hennes egna. Vi talade idag om rosengård, fölunge, äppelträd, svärdsmidare, äppelblommor, pilträd, månskensskog, klippväggar och hungerstigar.

Astrid Lindgrens språk blir vackrare för mig när jag ser det med mina elevers ögon.

Cilla

 

Titel: Burkpojken Författare: Christine Nöstlinger

En dag satt fru Bartolotti i gungstolen och rökte en cigarr och drack en kopp kaffe. Det ringde på dörren och det stod en konservburk utanför.

I konservburken fanns det en burkpojke, burkpojken heter Konrad. Konrad var en sjuåring pojke. Han var en väluppfostrad pojke och det gjorde fru Bartolloti galen. Fru Bartolotti tyckte om att köpa kuponger och beställa saker på katalog, men hon mindes inte att hon hade beställt en pojke på burk!

Jag tycker att fru Bartolotti är knasig för att hon alltid gör knasiga grejer. T.ex. äter hon lakrits med bröd och tonfisk. Hon sa alltid till sig själv ”Kära barn ” och hon sa till Konrad att han skulle äta choklad innan han ska lägga sig.

Jag tycker att Konrad är för väl uppfostrad så att jag bli galen faktiskt. Men jag tycker också att det är bra att han är väl uppfostrad. Det är roligt och jobbigt på samma gång.

Recension av Hoda årskurs 4

Burkpojken av Christine Nöstlinger

En dag satt fru Bartolotti och åt frukost. Hon älskade att beställa saker ifrån kataloger och hon älskade också rabattkuponger. Fru Bartolotti sa alltid till sig själv ”kära barn”. En dag kom det ett stort paket till henne. Det var en konservburk som var jätte stor. Inne i burken fanns det en pojke som hette Konrad. Han var superuppfostrad. Fru Bartolotti var inte alls som pojken.  Fru Bartolotti hade en kompis som hette Egon. Han och Konrad hade bestämt att herr Egon skulle vara hans far.

När jag läste boken kunde jag få bilder i huvudet. Jag kunde se att fru Bartolotti fick en pojke. Och när herr Egon kom till fru Bartolotti då kunde man föreställa sig ungefär hur det såg ut. När Konrad gick i skolan retade alla barn honom, men det fanns en flicka som hette Kitty, hon var inte alls som alla andra barn. Boken gör så att man kan se bilden i sig, och känna känslorna när någon slår Konrad i mage eller sparkar honom på smalbenen. Det är bra träning för huvudet tycker jag.

Den här boken är jätte rolig och bra. Det är lätt att komma in i berättelsen och läsa den med inlevelse.

Jag tror att författaren har skrivit boken för att hon tyckte att det var en rolig idé och att barn skulle vilja läsa en sådan bok.

Recension av Ismail årskurs 4

Boksamtal i personalgruppen

I kväll har vi haft en liten Bok After Work på Hjulsta grundskola.

Ett gäng lärare, skolsekreterare, husmor, rektorer och bibliotekarie åt soppa och läste böcker av Kitty Crowther.

Crowther Annie från sjön

Vi högläste bilderböckerna i två grupper, och konstaterade att vi vuxna också tycker om att lyssna på högläsning! Efteråt samtalade vi om böckerna enligt Chambers modell för boksamtal.

I samtalet om Annie från sjön pratade vi bland annat om hur den anknyter till olika folksagor vi läst eller hört berättas för oss när vi var barn. Några tyckte inte om boken, språket var ointressant och bilderna platta. Andra uppskattade den mer och talade om det sagoaktiga, om Annies självkänsla som verkade skadad och om vattnets betydelse.

Crowther Rotbarnet

I diskussionen om Rotbarnet blev det mycket tolkande, den är mer underlig än Annie från sjön. Kolla på sammanställningen i Chambersprotokollet:

ChambersCilla

En hälsning från årskurs 4

En morgon när fru Bartolotti äter frukost kommer ett paketbud med ett jättestort paket. Vad kan det vara i paketet? …

Burkpojken

Flera elever i klassen har tackat JA till utmaningen att läsa Burkpojken av Christine Nöstlinger, på egen hand. De flesta har redan börjat och är ”taggade”. Vi lyssnar också på Sebastian Höglund som läser ur boken i en URs inspelning i 15 delar. Ljudprogrammet finns att lyssna på genom SLI.

ChristineNostlinger

Christine Nöstlinger, By Empúries1 (Own work) [CC-BY-SA-3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], via Wikimedia Commons

Roberta Johansson

Att ta ett steg bort från texten

och diskutera den är inte så lätt. Att jämföra två texter med varandra tycker jag gör att det blir lite lättare – och då är ett Venn-diagram ett bra sätt att åskådliggöra arbetet.

Jag läste förra veckan Shaun Tans bok Det röda trädet tillsammans med ett rätt motvilligt gäng från en av högstadiets särskilda undervisningsgrupper. Jag har aldrig tidigare varit med om att få så liten respons när jag läst den boken  – den brukar gå rätt in i hjärtat på människor i alla åldrar.  Men ett litet samtal blev det i alla fall, och vi tittade också noga på bilderna, bland annat kollade vi efter alla små gömda röda löv.

Den här veckan prövade jag att läsa en novell ur Shaun Tans bok Berättelser från yttre förorten. Novellen heter Eric och jag tycker att den har flera likheter med Det röda trädet. Efter att ha samtalat lite om novellen och kollat noga på bilderna så försökte vi oss på att jämföra den med Det röda trädet. Det var svårt! Vi vuxna fick ge exempel och så småningom sa eleverna litegrann också. Bäst gick det när jag frågade vad som bara finns i den ena boken och inte i den andra.

Här ser ni vårt Venn-diagram:

Venndiagram Shaun Tan klar

Cilla