Vi läser vidare i Mio

och det är så härligt.

Min lilla grupp med högstadieelever som varit cirka ett år i Sverige gillar verkligen läsningen. Lite för mycket nästan, när jag försöker avbryta för att göra någon mer eller mindre pedagogisk övning så blir de rätt sura. De vill läsa vidare!

Och jag tänker att det är ju fantastiskt underbart! Vi njuter tillsammans av boken.

Och visst talar vi en del också: vi sammanfattar, förutspår, reder ut svåra ord och så. Men inte så mycket som vi kanske borde?

När jag läser tillsammans med de här eleverna upptäcker jag saker i texten som jag inte lagt märke till när jag läst den hemma med mina egna barn. Till exempel hur otroligt fint Astrid Lindgren förklarar allting. Samma sak sägs på flera sätt, och det varierade språket förstärker samtidigt stämningen i boken.

Miramis stegrade sig vilt. Han reste sig på bakbenen och gnäggade så att man inte kunde stå ut med att höra det. Det lät så förskräckligt, och det var det enda man hörde. För mörkret bakom porten var så tyst. Det var tyst och liksom lurade på oss. Det bara väntade på att vi skulle gå över gränsen.

Den här boken är inte så svår för eleverna, tack vare det där. Men vi behöver förstås stanna upp vid en del ord ändå. ”Klippväggar” talade vi om idag, i samband med att vi tittade på sammansatta ord. ”Vägg” var inget problem men vad hade det med att klippa att göra?

Och Astrid Lindgren hittar på många egna sammansatta ord, men de här eleverna vet nog inte vilka som är hennes egna. Vi talade idag om rosengård, fölunge, äppelträd, svärdsmidare, äppelblommor, pilträd, månskensskog, klippväggar och hungerstigar.

Astrid Lindgrens språk blir vackrare för mig när jag ser det med mina elevers ögon.

Cilla

 

Titel: Burkpojken Författare: Christine Nöstlinger

En dag satt fru Bartolotti i gungstolen och rökte en cigarr och drack en kopp kaffe. Det ringde på dörren och det stod en konservburk utanför.

I konservburken fanns det en burkpojke, burkpojken heter Konrad. Konrad var en sjuåring pojke. Han var en väluppfostrad pojke och det gjorde fru Bartolloti galen. Fru Bartolotti tyckte om att köpa kuponger och beställa saker på katalog, men hon mindes inte att hon hade beställt en pojke på burk!

Jag tycker att fru Bartolotti är knasig för att hon alltid gör knasiga grejer. T.ex. äter hon lakrits med bröd och tonfisk. Hon sa alltid till sig själv ”Kära barn ” och hon sa till Konrad att han skulle äta choklad innan han ska lägga sig.

Jag tycker att Konrad är för väl uppfostrad så att jag bli galen faktiskt. Men jag tycker också att det är bra att han är väl uppfostrad. Det är roligt och jobbigt på samma gång.

Recension av Hoda årskurs 4

Burkpojken av Christine Nöstlinger

En dag satt fru Bartolotti och åt frukost. Hon älskade att beställa saker ifrån kataloger och hon älskade också rabattkuponger. Fru Bartolotti sa alltid till sig själv ”kära barn”. En dag kom det ett stort paket till henne. Det var en konservburk som var jätte stor. Inne i burken fanns det en pojke som hette Konrad. Han var superuppfostrad. Fru Bartolotti var inte alls som pojken.  Fru Bartolotti hade en kompis som hette Egon. Han och Konrad hade bestämt att herr Egon skulle vara hans far.

När jag läste boken kunde jag få bilder i huvudet. Jag kunde se att fru Bartolotti fick en pojke. Och när herr Egon kom till fru Bartolotti då kunde man föreställa sig ungefär hur det såg ut. När Konrad gick i skolan retade alla barn honom, men det fanns en flicka som hette Kitty, hon var inte alls som alla andra barn. Boken gör så att man kan se bilden i sig, och känna känslorna när någon slår Konrad i mage eller sparkar honom på smalbenen. Det är bra träning för huvudet tycker jag.

Den här boken är jätte rolig och bra. Det är lätt att komma in i berättelsen och läsa den med inlevelse.

Jag tror att författaren har skrivit boken för att hon tyckte att det var en rolig idé och att barn skulle vilja läsa en sådan bok.

Recension av Ismail årskurs 4

Boksamtal i personalgruppen

I kväll har vi haft en liten Bok After Work på Hjulsta grundskola.

Ett gäng lärare, skolsekreterare, husmor, rektorer och bibliotekarie åt soppa och läste böcker av Kitty Crowther.

Crowther Annie från sjön

Vi högläste bilderböckerna i två grupper, och konstaterade att vi vuxna också tycker om att lyssna på högläsning! Efteråt samtalade vi om böckerna enligt Chambers modell för boksamtal.

I samtalet om Annie från sjön pratade vi bland annat om hur den anknyter till olika folksagor vi läst eller hört berättas för oss när vi var barn. Några tyckte inte om boken, språket var ointressant och bilderna platta. Andra uppskattade den mer och talade om det sagoaktiga, om Annies självkänsla som verkade skadad och om vattnets betydelse.

Crowther Rotbarnet

I diskussionen om Rotbarnet blev det mycket tolkande, den är mer underlig än Annie från sjön. Kolla på sammanställningen i Chambersprotokollet:

ChambersCilla

En hälsning från årskurs 4

En morgon när fru Bartolotti äter frukost kommer ett paketbud med ett jättestort paket. Vad kan det vara i paketet? …

Burkpojken

Flera elever i klassen har tackat JA till utmaningen att läsa Burkpojken av Christine Nöstlinger, på egen hand. De flesta har redan börjat och är ”taggade”. Vi lyssnar också på Sebastian Höglund som läser ur boken i en URs inspelning i 15 delar. Ljudprogrammet finns att lyssna på genom SLI.

ChristineNostlinger

Christine Nöstlinger, By Empúries1 (Own work) [CC-BY-SA-3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], via Wikimedia Commons

Roberta Johansson

Att ta ett steg bort från texten

och diskutera den är inte så lätt. Att jämföra två texter med varandra tycker jag gör att det blir lite lättare – och då är ett Venn-diagram ett bra sätt att åskådliggöra arbetet.

Jag läste förra veckan Shaun Tans bok Det röda trädet tillsammans med ett rätt motvilligt gäng från en av högstadiets särskilda undervisningsgrupper. Jag har aldrig tidigare varit med om att få så liten respons när jag läst den boken  – den brukar gå rätt in i hjärtat på människor i alla åldrar.  Men ett litet samtal blev det i alla fall, och vi tittade också noga på bilderna, bland annat kollade vi efter alla små gömda röda löv.

Den här veckan prövade jag att läsa en novell ur Shaun Tans bok Berättelser från yttre förorten. Novellen heter Eric och jag tycker att den har flera likheter med Det röda trädet. Efter att ha samtalat lite om novellen och kollat noga på bilderna så försökte vi oss på att jämföra den med Det röda trädet. Det var svårt! Vi vuxna fick ge exempel och så småningom sa eleverna litegrann också. Bäst gick det när jag frågade vad som bara finns i den ena boken och inte i den andra.

Här ser ni vårt Venn-diagram:

Venndiagram Shaun Tan klar

Cilla

Isol inspirerar

Glada i hågen beger vi oss till biblioteket, min årskurs tvåa och jag. För att möta vår bibliotekarie Ulrikas härliga bokprat.

Idag skulle vi åter igen få lyssna till en ALMA-pristagare-Isol!

Boken ”En anka är bra att ha” såg lite speciell ut fast lite intressant också tyckte eleverna. Bilderböcker är BRA anser vi i klassen. Alla lyssnade intresserat och visst var den lite kul MEN vad händer! När boken är slut (tror vi) vänder Ulrika på den och där finns en annan bok – ”En pojke är bra att ha”.

Stor förtjusning, förvirring och fnissighet infann sig. Boken blev snabbt en favorit hos många elever plus mig själv. Jag och några elever fick samma idé när boken tog slut!

En sån bok måste vi skapa! Vilken bokidé! Flera förslag kom direkt. Här ska skapas böcker inom kort.

Vi tågade tillbaka till klassrummet boklyckliga och inspirerade. Tack till Ulrika för ännu ett härligt biblioteksbesök.

Vi kommer att skriva om detta på vår klassblogg: http://hjulstagrundskola2.se/

Mio i förberedelsegrupp

Jag började idag läsa Mio min Mio tillsammans med sex elever ur en av våra förberedelseklasser. Det är högstadieelever med god skolbakgrund som varit i Sverige i ungefär ett år. Tre av eleverna har jag jobbat med lite förut, och då upplevt att det var väldigt enkelt att läsa några lättlästa böcker tillsammans. Alltså ville jag testa något svårare den här gången. Och jag hoppas att de andra tre eleverna också fixar det.

De jag läst tillsammans med förut är välbekanta med att det kan vara bra att använda lässtrategin att förutspå och överblicka innan läsningens början – så jag bestämde att vi gör så den här gången också. I två grupper tittade eleverna på boken och gissade vad den kommer att handla om. Så här sa eleverna när vi samlade ihop deras gissningar:

  • En pojke som är jätteledsen. Kanske han bråkar med en kung och en drake.
  • Jag tror att det var ett fint land. Så kom det en människa och gjorde att det blev ett mörkt land. Och människorna i landet försvann.
  • En pojke som försvann och de  pratade om det i radion.
  • Jag tror att det finns en människa som tar barnen och dödar dem.
  • Jag tror på en man som tar hand om barnet. Han är en dålig man och han har många vassa svärd.

Man märker att eleverna snappat upp en del från bilder och baksidestext, men också att de har en viss genrekännedom – för visst skulle det kunna finnas en drake i den här boken?

Sedan läste jag högt med så inlevelsefull intonation som möjligt medan eleverna följde med i texten. Vi stannade upp efter varje stycke och redde ut svåra ord och talade även en hel del om hur Mio kände sig. Jag tyckte att eleverna verkade hänga med bra, men är lite osäker på två av dem som jag inte jobbat med tidigare. Eleverna antecknade en del ord och meningar som ”Han färdas genom dag och natt”.

Vi kom bara några sidor och slutade precis när Mio upptäcker att det rör sig i flaskan med träpluggen. Vi började prata om vad som kan finnas i flaskan och jag tror att minst fyra av eleverna kände till berättelsen om Alladin.

Nästa lästillfälle ska vi börja med att sammanfatta vad vi läste den här gången så att alla förhoppningsvis är med inför fortsättningen.

För mig är det ett spännande läsäventyr att jobba med en text som jag älskar, tillsammans med elever som är så nyfikna och positiva men som behöver mycket stöd för att komma igenom boken. Jag vill så hemskt gärna att det ska gå bra!

Cilla

Astrid Lindgren-tema

i 7-9 D1, särskild undervisningsgrupp.

Vi började med att jag visade eleverna några bilder från Astrid Lindgrens hemsida. Bilderna föreställde Astrid som barn tillsammans med sin familj, men jag nämnde inte direkt att det var Astrid Lindgren. Vi pratade om bilden, den tiden och vem den halvstora flickan kunde vara. Det blev samtal om vilken tid detta kunde vara – och hur var det då?

Sedan tittade vi på två senare bilder av henne i vuxen ålder då hon blivit känd författare. Då kände de flesta eleverna igen Astrid Lindgren och några av eleverna visste en hel del om henne, och alla visste nog litegrann.

Efter det visade jag en bild med flera av hennes barnboksfigurer och vi samtalade om dem. Karlsson på taket var känd liksom Pippi och Emil. Däremot var eleverna osäkra på Madicken och Mio.

Nästa lektion läste vi olika texter om Astrid Lindgren. En av texterna hade jag hittat på lektion.se och den fick de också i läxa. De skulle hemma skriva åtta ”Vet du att…”-meningar om Astrid Lindgren.

Tillsammans gjorde vi senare en mindmap (bild) och eleverna fick öva sig att tala framför klassen utifrån den.

7-9d1 om AL

Filmen Rasmus på luffen såg vi och den gav upphov till samtal om fosterbarn och eleverna visste ju att Astrid själv varit tvungen att lämna bort sin äldsta son ett tag. Medan vi såg på filmen antecknade jag svåra ord och efteråt diskuterade vi dem. Eleverna återberättade senare filmen i egna skrivna texter. De skrev jättemycket!

Vi jobbar vidare med temat och ska bland annat gå på Junibacken nästa vecka!

Pia Dahlstedt