Crash course i ALMA

På vår skola känner alla elever till ALMA-priset och de som gått hos oss några år har goda kunskaper om tidigare ALMA-pristagare och om Astrid Lindgren själv. Vi måste så klart inkludera våra nyanlända elever i detta, och i veckan som gått har jag haft tre lektioner vardera med våra tre förberedelseklasser för nyanlända elever på högstadiet.

Återkommande under lektionerna har vi använt Googles bildsökning och translate. Några ord hade jag förberett innan att vi behövde på olika språk, och några ord dök upp under arbetets gång.

Död och begravning

Den första lektionen inledde jag genom att läsa ur kapitlet Död och begravning ur min och Annelie Drewsens lättlästa biografi Astrid Lindgren – ett liv.

Det fungerade som jag tänkt, det blev väldigt tydligt för eleverna hur viktig och omtyckt Astrid Lindgren är i Sverige. Vi talade också om hennes böcker och jag visade upp en massa översättningar till olika språk. Sedan fick eleverna läsa själva i vår biografi, den finns översatt till flera olika språk och jag och lärarna satt med Google Translate tillsammans med de nyaste ifall boken inte fanns på deras språk. Jag uppmanade eleverna att bläddra i boken och läsa där de blev nyfikna. De elever som varit i Sverige ett tag kände redan till en del om Astrid Lindgren. För andra var det mesta helt nytt.

Efter det samlade vi ihop vad eleverna lärt sig om Astrid Lindgren i ett gemensamt dokument. Vi skrev om hennes uppväxt på bondgården, om att hon var duktig i skolan, om tonårsgraviditeten, om översättningarna av hennes böcker till många språk och lite mer – det blev förstås olika i olika klasser.

Denna första lektion avslutade vi med att titta en liten stund på första avsnittet av Pippi Långstrump, teveserien finns på Öppet arkiv.

Källkritik

Jag tänker att grunden för källkritik är att veta att alla texter har en upphovsman och även att fundera över villkoren för hur kunskap skapas.

Den andra lektionen började jag med att visa att jag är en av författarna till den lättlästa biografin, det var nästan ingen elev som uppfattat detta under den första lektionen. Och så ställde jag frågan om hur Annelie och jag kunnat skriva en bok om Astrid Lindgren femton år efter hennes död.

Eleverna kom med bra förslag. De talade om att vi kanske läst Astrid böcker, talat med hennes släktingar, sökt på Internet och så vidare. Jag visade sedan upp tre av de böcker vi använt och talade om hur kunskapen i dem byggde på intervjuer med Astrid Lindgren, hennes dagböcker från andra världskriget och material från arkiv. Vi tittade på källförteckningen i vår biografi och diskuterade, med hjälp av Googles Bildsökning, ordet källa.

Efter det talade vi om vad som hände direkt efter Astrids död, nämligen att regeringen började förbereda skapandet av ALMA-priset. Vi läste inte kapitlet om ALMA-priset från vår bok, men jag byggde samtalet på det. Det är så fint att prata om ALMA-priset med elever, det blir samtal om barn, läskunnighet, litteratur och vikten av att ha ett bra språk för att kunna göra sin röst hörd. Vi talade extra mycket om de tre läsfrämjande organisationer (här behövdes Google Translate igen) som fått priset och varför de gör ett så fint arbete.

Bilderböcker

Den tredje lektionen träffades vi i biblioteket och satte oss framför vår stora ALMA-hylla. Jag visade ännu fler översättningar av Astrid Lindgrens böcker och den stora sektionen med hennes böcker på svenska. Och sedan visade jag bilderna från de tre besöken av ALMA-pristagare som vi haft på skolan.

Jag presenterade de olika ALMA-pristagarna, vi pratade om vilka länder de kom ifrån och vilka språk de talar där. Och så läste jag några bilderböcker högt för eleverna. Att läsa bilderböcker med ungdomar är så fantastiskt. Eleverna blir helt fascinerade och väldigt koncentrerade, och jag har så kul när jag försöker använda röst och mimik för att öka förståelsen.

Under de här lektionerna hade vi inte tid att samtala så mycket om böckerna, men eleverna njöt verkligen av läsningen. Kombinationen av ganska enkla texter och väldigt fina bilder gör att eleverna känner sig smarta. När vi läste Max kaka av Barbro Lindgren eller Är det dags? av Kitty Crowther är det ju tydligt att böckerna är för riktigt små barn, men de är ändå roliga för oss som är äldre. Shaun Tans Det röda trädet och Anden, Döden och Tulpanen av Wolf Erlbruch är mer krävande, men eftersom mycket av böckernas mening visas i bilderna så kan våra nyanlända elever göra en väldigt kompetent läsning. I en av grupperna läste jag och en elev böcker på svenska och arabiska parallellt.

Och att få titta på en bild ur Isols Nocturne under en filt är en höjdare för alla!

Cilla Dalén, bibliotekarie

Mamma Medusa

Nu på vårt fjärde ALMA-år har många av oss på skolan skaffat oss favoritböcker som vi gärna återkommer till. Och ibland även arbetssätt som vi återvinner och utvecklar. Det är bra, sånt som varit lyckosamt ska man återanvända.

Men det är också roligt att pröva någon ny bok eller nytt arbetssätt. I år har jag för första gången läst Mamma Medusa av Kitty Crowther för några klasser på lågstadiet. Boken handlar om en mamma som vill ha sitt barn så nära sig hela tiden, hon gömmer det i håret. De båda blir isolerade från omvärlden men när barnet växer så vill det möta andra barn.

Några av oss vuxna blev väldigt tagna av boken, den är en stark skildring av det svåra att som förälder släppa kontrollen över sina barn och lita till deras egen styrka. Men hur uppfattade barnen boken?

Som vanligt… de var så kloka! Eleverna förstod barnets längtan efter lekkamrater, och de kunde också sätta ord på att mamman både ville ha barnet för sig själv och att hon var orolig för att släppa iväg det ut i stora världen. Så fint att höra att lågstadiebarn förstår oss vuxna så väl och att de kan se våra fel och brister med förstående blickar.

Cilla, bibliotekarie

Gemensamt skapande i förskoleklass

Vi läste bilderboken Sov gott, lilla groda av Kitty Crowther förra veckan i min förskoleklass. Alla 22 eleverna satt i en ring när jag läste boken rakt igenom och visade bilderna allteftersom.

Sedan tittade vi på varje uppslag för sig, noggrannare, och pratade om hur grodan känner sig. Jag tycker att boken är bra för att den får in många känslor som barnen kan identifiera sig med. Jag såg på barnens ansikten att barnen kände igen sig i känslorna redan innan vi började prata om dem. Många berättade sedan att de är mörkrädda precis som grodan i boken.

Några barn berättade att mamma eller pappa läser en saga hemma på kvällen, precis som grodans pappa gör, och några sa att de själva tittar i böcker från skolbiblioteket innan de ska sova.

Nästa dag berättade några elever att de varit mörkrädda på kvällen innan. Vi pratade om vad man kan göra när man är mörkrädd. Man kan gå till mamma eller pappa som grodan, och vi samtalade om hur man kan göra om föräldrarna skilt sig och inte båda finns till hands.

Dagen efter berättade jag om vår ALMA-utställning som vi ska ha i maj och att vi ska göra något fint om den här boken till utställningen. Jag sa att jag ville testa något som vi inte prövat på den här skolan förut, att skapa konstverk gemensamt på stora spännpapper. Först prövade vi med en annan bok. Och sedan var det dags att tillsammans göra bilder till Sov gott, lilla groda.

Jag rullade ut stora spännpapper på två bord och så fick barnen börja illustrera en scen ur boken var, på en bit av pappret. Framför dem ställde jag material att inspireras av: näckrosblad, en liten docksäng med en groda, material från naturen och så själva boken fint uppställd på ett litet staffli. Barnen var glada och satte igång att rita med oljekritor och pratade med varandra medan de skapade. Efter en liten stund bytte barnen plats med varandra och fortsatte genom att rita vidare på ett annat barns teckning. Och så bytte vi flera gånger. En del barn frågade varandra vad de ritat för att kunna rita vidare på rätt sätt.

Så – eleverna samarbetar fint med varandra och tycker att det är roligt att jobba med den fina boken. Vi kommer att fortsätta ett par veckor till – fina böcker kan man jobba länge med.

 

Riitta Moitus

ALMA-pristagare i Wikimini

Wikipedia har en motsvarighet på internet som heter Wikimini. Det är ett uppslagsverk som skrivs av barn och ungdomar. Årskurs 5 på Hjulsta Grundskola har under vårterminen 2016 arbetat med att skriva in uppslagstexter om några Alma-pristagare och om några av deras mest kända böcker.

Så här gjorde vi:

  1. Vi läste och diskuterade böckerna i smågrupper.
  2. Lektion i helklass med hjälp av vår bibliotekarie Cilla då vi tittade närmare på hur Internet och Google fungerar. Vi gjorde då också några arbetsövningar kring detta.
  3. Cilla informerade även under en lektion mer om NE, Wikipedia och Wikimini. Vi tog då också upp hur viktigt det är med källor och hur man ska arbeta och skriva in det på rätt sätt m.m.
  4. Lektion i helklass då vi tittar närmare på texttypiska drag för uppslagsverksartiklar (det centrala först, objektivt språk, tempus, underrubriker m.m.)
  5. Eleverna började parvis därefter att söka fakta om författarna och böckerna på nätet. De skrev tankekartor om vad de sedan skulle ha med i sina uppslagstexter.
  6. Äntligen var det så dags för eleverna att skriva ned sina texter.
  7. När de var färdiga med sina texter fick klassen sedan hjälp av vår IT-pedagog Ulla. De la nu in sina texter på Wikimini under författarnamnen och boktitlarna. (De flesta har i sina texter lagt ut länkar mellan författare och bok också.)
  8. Vi tittade sedan på vad vi åstadkommit tillsammans och diskuterade detta i klassen.

Här kan du läsa elevernas artiklar:

Maurice Sendak: Till vildingarnas land

Kitty Crowther: Rotbarnet

Isol: Petit Monstret

Barbro Lindgren: Andrejs längtan

Shaun Tan: Borttappad

Astrid Lindgren: Sunnanäng          

I kursplanerna för åk 4-6 i ämnet svenska/svenska som andraspråk så är syftet:

Genom undervisningen i ämnet svenska/svenska som andraspråk ska eleverna sammanfattningsvis ges förutsättningar att utveckla sin förmåga att

  • formulera sig och kommunicera i tal och skrift,
  • läsa och analysera skönlitteratur och andra texter för olika syften,
  • anpassa språket efter olika syften, mottagare och sammanhang,
  • urskilja språkliga strukturer och följa språkliga normer, och
  • söka information från olika källor och värdera dessa.

I det här arbetsområdet med Alma – Wikimini har vi arbetat med alla dessa punkter.

Tina Widell

Sov gott, lilla groda av Kitty Crowther

Vackra bilder som just nu svajar på en utställning i Kungsträdgården

4

1

2

3

7

5

I min förskoleklass har vi använt Sov gott, lilla groda av Kitty Crowther.

Jag började med att läsa boken själv och tänkte att den skulle passa oss bra. Vi hade pratat om hur det kan kännas på rasterna om man inte har någon att leka med, och att det kan göra att man känner sig rädd.

När jag introducerade boken för barnen började jag med att läsa den rakt igenom och visa bilderna. Det är viktigt att eleverna får läsupplevelsen först, att inte störa den genom en massa avbrott för samtal. Eleverna var mycket engagerade så vi fortsatte direkt med att gå tillbaka och titta på varje bild en gång till och prata om det eleverna kom ihåg. Det blev mycket samtal och reflektioner, eleverna berättade för varandra om att de är också rädda för mörkret.

Bilderna är väldigt bra, de bidrog mycket till diskussionerna. De har en fin känsla, de är enkla men det finns ändå mycket ömhet i dem.

Samtalet fortsatte nästa dag, eleverna fick återberätta boken först, och den här känslan i gruppen kom tillbaka. Sedan sa jag till barnen att de skulle göra bilder två och två. Jag delade upp barnen i par och så fick barnen välja vilken händelse i boken de ville göra en bild till. Jag styrde lite så att det skulle bli lite olika. De fick fint papper och eftersom eleverna redan var bekanta med tekniken var det bara att sätta igång. De skissade med blyerts, ritade sedan med oljekritor och målade med vattenfärg. Alla paren blev nöjda med sina målningar!

Sedan klistrade jag fast målningarna på en fin bakgrund och skrev de textrader som inspirerat barnen till målningarna.

Nästa morgon samlades vi runt målningarna och tittade på varandras – alla tyckte det var jättefint. Och så läste vi upp textraderna och eleverna förklarde mer noggrant för varandra vad det var de hade målat.

Hela arbetet var väldigt fint, det kändes nästan högtidligt när vi pratade om elevernas bilder. Vi gjorde också lite extra fint runt målningarna inför ett föräldramöte.

Riitta Moitus