På vår skola känner alla elever till ALMA-priset och de som gått hos oss några år har goda kunskaper om tidigare ALMA-pristagare och om Astrid Lindgren själv. Vi måste så klart inkludera våra nyanlända elever i detta, och i veckan som gått har jag haft tre lektioner vardera med våra tre förberedelseklasser för nyanlända elever på högstadiet.
Återkommande under lektionerna har vi använt Googles bildsökning och translate. Några ord hade jag förberett innan att vi behövde på olika språk, och några ord dök upp under arbetets gång.
Död och begravning
Den första lektionen inledde jag genom att läsa ur kapitlet Död och begravning ur min och Annelie Drewsens lättlästa biografi Astrid Lindgren – ett liv.
Det fungerade som jag tänkt, det blev väldigt tydligt för eleverna hur viktig och omtyckt Astrid Lindgren är i Sverige. Vi talade också om hennes böcker och jag visade upp en massa översättningar till olika språk. Sedan fick eleverna läsa själva i vår biografi, den finns översatt till flera olika språk och jag och lärarna satt med Google Translate tillsammans med de nyaste ifall boken inte fanns på deras språk. Jag uppmanade eleverna att bläddra i boken och läsa där de blev nyfikna. De elever som varit i Sverige ett tag kände redan till en del om Astrid Lindgren. För andra var det mesta helt nytt.
Efter det samlade vi ihop vad eleverna lärt sig om Astrid Lindgren i ett gemensamt dokument. Vi skrev om hennes uppväxt på bondgården, om att hon var duktig i skolan, om tonårsgraviditeten, om översättningarna av hennes böcker till många språk och lite mer – det blev förstås olika i olika klasser.
Denna första lektion avslutade vi med att titta en liten stund på första avsnittet av Pippi Långstrump, teveserien finns på Öppet arkiv.
Källkritik
Jag tänker att grunden för källkritik är att veta att alla texter har en upphovsman och även att fundera över villkoren för hur kunskap skapas.
Den andra lektionen började jag med att visa att jag är en av författarna till den lättlästa biografin, det var nästan ingen elev som uppfattat detta under den första lektionen. Och så ställde jag frågan om hur Annelie och jag kunnat skriva en bok om Astrid Lindgren femton år efter hennes död.
Eleverna kom med bra förslag. De talade om att vi kanske läst Astrid böcker, talat med hennes släktingar, sökt på Internet och så vidare. Jag visade sedan upp tre av de böcker vi använt och talade om hur kunskapen i dem byggde på intervjuer med Astrid Lindgren, hennes dagböcker från andra världskriget och material från arkiv. Vi tittade på källförteckningen i vår biografi och diskuterade, med hjälp av Googles Bildsökning, ordet källa.
Efter det talade vi om vad som hände direkt efter Astrids död, nämligen att regeringen började förbereda skapandet av ALMA-priset. Vi läste inte kapitlet om ALMA-priset från vår bok, men jag byggde samtalet på det. Det är så fint att prata om ALMA-priset med elever, det blir samtal om barn, läskunnighet, litteratur och vikten av att ha ett bra språk för att kunna göra sin röst hörd. Vi talade extra mycket om de tre läsfrämjande organisationer (här behövdes Google Translate igen) som fått priset och varför de gör ett så fint arbete.
Bilderböcker
Den tredje lektionen träffades vi i biblioteket och satte oss framför vår stora ALMA-hylla. Jag visade ännu fler översättningar av Astrid Lindgrens böcker och den stora sektionen med hennes böcker på svenska. Och sedan visade jag bilderna från de tre besöken av ALMA-pristagare som vi haft på skolan.
Jag presenterade de olika ALMA-pristagarna, vi pratade om vilka länder de kom ifrån och vilka språk de talar där. Och så läste jag några bilderböcker högt för eleverna. Att läsa bilderböcker med ungdomar är så fantastiskt. Eleverna blir helt fascinerade och väldigt koncentrerade, och jag har så kul när jag försöker använda röst och mimik för att öka förståelsen.
Under de här lektionerna hade vi inte tid att samtala så mycket om böckerna, men eleverna njöt verkligen av läsningen. Kombinationen av ganska enkla texter och väldigt fina bilder gör att eleverna känner sig smarta. När vi läste Max kaka av Barbro Lindgren eller Är det dags? av Kitty Crowther är det ju tydligt att böckerna är för riktigt små barn, men de är ändå roliga för oss som är äldre. Shaun Tans Det röda trädet och Anden, Döden och Tulpanen av Wolf Erlbruch är mer krävande, men eftersom mycket av böckernas mening visas i bilderna så kan våra nyanlända elever göra en väldigt kompetent läsning. I en av grupperna läste jag och en elev böcker på svenska och arabiska parallellt.
Och att få titta på en bild ur Isols Nocturne under en filt är en höjdare för alla!
Cilla Dalén, bibliotekarie
