Crash course i ALMA

På vår skola känner alla elever till ALMA-priset och de som gått hos oss några år har goda kunskaper om tidigare ALMA-pristagare och om Astrid Lindgren själv. Vi måste så klart inkludera våra nyanlända elever i detta, och i veckan som gått har jag haft tre lektioner vardera med våra tre förberedelseklasser för nyanlända elever på högstadiet.

Återkommande under lektionerna har vi använt Googles bildsökning och translate. Några ord hade jag förberett innan att vi behövde på olika språk, och några ord dök upp under arbetets gång.

Död och begravning

Den första lektionen inledde jag genom att läsa ur kapitlet Död och begravning ur min och Annelie Drewsens lättlästa biografi Astrid Lindgren – ett liv.

Det fungerade som jag tänkt, det blev väldigt tydligt för eleverna hur viktig och omtyckt Astrid Lindgren är i Sverige. Vi talade också om hennes böcker och jag visade upp en massa översättningar till olika språk. Sedan fick eleverna läsa själva i vår biografi, den finns översatt till flera olika språk och jag och lärarna satt med Google Translate tillsammans med de nyaste ifall boken inte fanns på deras språk. Jag uppmanade eleverna att bläddra i boken och läsa där de blev nyfikna. De elever som varit i Sverige ett tag kände redan till en del om Astrid Lindgren. För andra var det mesta helt nytt.

Efter det samlade vi ihop vad eleverna lärt sig om Astrid Lindgren i ett gemensamt dokument. Vi skrev om hennes uppväxt på bondgården, om att hon var duktig i skolan, om tonårsgraviditeten, om översättningarna av hennes böcker till många språk och lite mer – det blev förstås olika i olika klasser.

Denna första lektion avslutade vi med att titta en liten stund på första avsnittet av Pippi Långstrump, teveserien finns på Öppet arkiv.

Källkritik

Jag tänker att grunden för källkritik är att veta att alla texter har en upphovsman och även att fundera över villkoren för hur kunskap skapas.

Den andra lektionen började jag med att visa att jag är en av författarna till den lättlästa biografin, det var nästan ingen elev som uppfattat detta under den första lektionen. Och så ställde jag frågan om hur Annelie och jag kunnat skriva en bok om Astrid Lindgren femton år efter hennes död.

Eleverna kom med bra förslag. De talade om att vi kanske läst Astrid böcker, talat med hennes släktingar, sökt på Internet och så vidare. Jag visade sedan upp tre av de böcker vi använt och talade om hur kunskapen i dem byggde på intervjuer med Astrid Lindgren, hennes dagböcker från andra världskriget och material från arkiv. Vi tittade på källförteckningen i vår biografi och diskuterade, med hjälp av Googles Bildsökning, ordet källa.

Efter det talade vi om vad som hände direkt efter Astrids död, nämligen att regeringen började förbereda skapandet av ALMA-priset. Vi läste inte kapitlet om ALMA-priset från vår bok, men jag byggde samtalet på det. Det är så fint att prata om ALMA-priset med elever, det blir samtal om barn, läskunnighet, litteratur och vikten av att ha ett bra språk för att kunna göra sin röst hörd. Vi talade extra mycket om de tre läsfrämjande organisationer (här behövdes Google Translate igen) som fått priset och varför de gör ett så fint arbete.

Bilderböcker

Den tredje lektionen träffades vi i biblioteket och satte oss framför vår stora ALMA-hylla. Jag visade ännu fler översättningar av Astrid Lindgrens böcker och den stora sektionen med hennes böcker på svenska. Och sedan visade jag bilderna från de tre besöken av ALMA-pristagare som vi haft på skolan.

Jag presenterade de olika ALMA-pristagarna, vi pratade om vilka länder de kom ifrån och vilka språk de talar där. Och så läste jag några bilderböcker högt för eleverna. Att läsa bilderböcker med ungdomar är så fantastiskt. Eleverna blir helt fascinerade och väldigt koncentrerade, och jag har så kul när jag försöker använda röst och mimik för att öka förståelsen.

Under de här lektionerna hade vi inte tid att samtala så mycket om böckerna, men eleverna njöt verkligen av läsningen. Kombinationen av ganska enkla texter och väldigt fina bilder gör att eleverna känner sig smarta. När vi läste Max kaka av Barbro Lindgren eller Är det dags? av Kitty Crowther är det ju tydligt att böckerna är för riktigt små barn, men de är ändå roliga för oss som är äldre. Shaun Tans Det röda trädet och Anden, Döden och Tulpanen av Wolf Erlbruch är mer krävande, men eftersom mycket av böckernas mening visas i bilderna så kan våra nyanlända elever göra en väldigt kompetent läsning. I en av grupperna läste jag och en elev böcker på svenska och arabiska parallellt.

Och att få titta på en bild ur Isols Nocturne under en filt är en höjdare för alla!

Cilla Dalén, bibliotekarie

Förra året finns kvar

Nu börjar vi prata med eleverna om ALMA-priset, Astrid Lindgren och vad vi gjort tidigare år. En pojke i första klass berättade så fint om att han är snäll ibland och elak ibland, precis som Petit monstret (av Isol), att han förut var rädd för hundar, som Leonard (av Wolf Erlbruch), och att han inte fått en bajskorv på huvudet som mullvaden i Det var det fräckaste (av Wolf Erlbruch) men faktiskt fått fågelbajs på ryggen en gång. Han mindes böckerna och de tankar de väckt så väl.

Förra årets läsningar och goda samtal lever kvar i eleverna, det är fina minnen av litteraturen och det arbete lärarna gjort när de fört djupa samtal med eleverna – böckerna har verkligen berört!

Wolf Erlbruch på besök

Tisdagen den 23/5 hade vi förmånen att för tredje året i rad få hälsa ALMA-pristagaren välkommen till vår skola.

Wolf Erlbruch kom farande i bil tillsammans med sin fru och en representant för ALMA-kansliet. De togs emot på vår skola av några elever, rektor och bibliotekarie.

I biblioteket mötte Wolf Erlbruch en grupp elever ur årskurs 7. De hade under sina bildlektioner arbetat med hans bok Anden, Döden och Tulpanen genom att läsa den och analysera bilder samt genom att skapa egna bilder inspirerade av olika fraser ur boken. Eleverna hade precis som Wolf Erlbruch använt olika tekniker i sina bilder, både collage, kritor och akvarell. Eleverna hade även förberett sig på engelskalektionerna eftersom samtalet med Wolf Erlbruch hölls på engelska.

Eleverna ställde frågor och Wolf Erlbruch svarade, lågmält och eftertänksamt. Är barn intresserade av döden? Ja, det trodde han nog och i hans ålder tänker man mycket på döden. Och så berättade Wolf Erlbruch att i stort sett allt som står i boken Leonard var en riktig beskrivning av hur hans son lekt hund som barn. Till och med att mormodern snällt hade hundben i munnen!

Därefter fick våra gäster vandra iväg till idrottssalen där alla elever och personal i f-6 var samlade.

Här bjöd ett gäng ur årskurs 4 på Astrid Lindgren-inspirerad dans.

Årskurs 3 sjöng två sånger av Barbro Lindgren.

Cilla pratade och Mattias spelade piano.

Iqra i årskurs 6 översatte allting från svenska till engelska och tvärtom.

På slutet var Wolf Erlbruch vänlig och svarade på frågor från eleverna.

Och så fick han blommor som överräcktes av två barn från årskurs 1.

Sedan var vår föreställning slut. Wolf Erlbruch fick skriva många autografer.

Innan ALMA-bilen kom och hämtade pristagaren så bjöd skolan på fika. Vi kan berätta att Wolf Erlbruch är mycket förtjust i kanelbullar.

På ALMA-prisets blogg finns ett reportage från besöket, med många fina bilder. Även lokaltidningen Vi i Tensta gjorde ett reportage från besöket.

Leonard och Björnen som inte var där

Nu pågår många läsningar av Wolf Erlbruchs böcker på vår skola. Här berättar en av våra särskilda undervisningsgrupper om vad de gjort i veckan:

Vi har arbetat med Leonard och Björnen som inte var där.

Boken om Leonard påminde eleverna, till deras stora glädje, om lärarna Bias och Riadhs stora hundrädsla.

Vi läste boken tillsammans och skrev sen en kort text om hur vår egen rädsla ser ut och om vad vi skulle bli förvandlade till. Rädslorna bestod av spöken, hajar, konstiga sjukdomar och farliga dinosaurier.

Boken Björnen som inte var där väckte genast nyfikenhet.

Är den rolig eller barnslig eller . . . ?

Alla fick läsa högt ur ett eget exemplar av boken, bilderna fascinerade och väckte undringar.

”Kan en björn ha fickor i pälsen?”

”Men vad knasig han verkar”

”Ha, ha titta sköldpaddan har hjul!”

Vi tittade på bilderna flera gånger och valde favoritbild med en motivering.

Bilden med kompassträdet valde de flesta eleverna. Dels för att bilden hade en annan layout och att kompassriktningarna var roliga.

Många glada skratt blev det när vi läste boken om Björnen och eleverna reflekterade över att Wolf måste ha fantasi och humor.

17-åringarna, döden och Wolf Erlbruch

Bild ur Anden, Döden och Tulpanen, Kunstman Verlag, hämtat på ALMAprisets hemsida CC BY 3.0

I höstas ägnade vi Bob Dylan lite extra uppmärksamhet, mina 17-åringar och jag. Det kändes naturligt, när han tillldelats Nobelpris. Häromveckan ägnade vi Wolf Erlbruch samma slags pristagaruppmärksamhet, genom att tillsammans läsa och diskutera hans säreget finstämda och innehållsrika bok ”Anden, Döden och Tulpanen”.

Jag hade lyckats korpa åt mig det lokala bibliotekets enda exemplar av boken, och det fick vi försöka samsas om. Genom att samla alla stolar i en tät grupp i mitten av lektionssalen skapade vi en möjlighet att läsa boken tillsammans: jag läste högt och visade bilderna. Det är lite särskilt att tvingas sitta tätt tillsammans för att se, höra och samtala – och det har allt sin charm. Här är något av det vi talade om:

Gestaltningen av döden fascinerade oss. En barnkropp, där det stora kraniet (märkligt uttrycksfullt och finstämt för att vara just en dödskalle) tillsammans med den mjuka klänningen skapar en känsla av oförställdhet, naturlighet och enkelhet. ”Det är inte direkt liemannen detta”, som en elev uttryckte det. Samtidigt är en av de första replikerna en uppenbar referens till ”Det sjunde inseglet” vilket flera genast kände igen. Döden är en ständig följeslagare, och kanske inte den man helst vill ha. Men ett vänligt och sakligt barn är kanske inte så skräckinjagande ändå?

Lite tveksamt och försiktigt blir anden och Döden vänner, och båda utmanas att göra sådant de inte brukar göra tillsammans. Döden badar med anden i den lilla pölen – men vattnet och Döden går inte så bra ihop. Har det att göra med att Döden överlämnar de döda till någon slags flod? Det funderade vi över och resonerade om olika sätt att tolka vattnet och floden. Anden och Döden klättrar upp i ett träd, och där högt uppe tänker anden helt nya tankar, och får lite större perspektiv: så här kommer det att se ut för de andra ”efter mig”. Svindlande tankar – så där som man kan få i ett träd. Att höja sig över vardagen och se allt från nya perspektiv, det kan vara väsentligt. Men sen måste man ner på jorden igen! Och uppenbarligen kan man umgås med Döden utan att dö. ”Jag är inte död” säger anden lite förvånat (och med viss lättnad) när hon vaknar efter att ha somnat med Döden vid sin sida. Nej, hon är inte död, hon är ju and. Bredvid henne ligger Döden, som fått sovmorgon och är nöjd med det.

Vi talade mycket om replikerna, som är korta men innehållsrika och ofta med en underfundig vändning. Är det du som skapar alla olyckor och eländen man dör av? frågar anden Döden. Nej, det klarar livet så bra på egen hand, svarar han. Och det sista Döden vemodigt tänker när anden skjuts iväg på sin sista resa är… att ”så är ju livet”. Döden talar mycket om livet!

Mest talade vi ändå om den märkvärdiga tulpanen. Tulpanen finns med i bokens titel, och på de första sidorna håller Döden en lilaröd tulpan i händerna. Fast Döden håller tulpanen bakom ryggen eller vid sidan av sig så att anden inte kan se den. Sedan är tulpanen borta när anden och Döden badar och klättrar i träd – för att återkomma den snöiga natt när anden inte längre andas. Då ligger tulpanen bredvid anden, utsträckt som hon, för att sedan ha samma böjda form som anden i Dödens famn när han bär henne mot floden där han ska skjutsa iväg henne. Till sist ligger tulpanen på andens bröst och följer mjukt hennes kroppsform. Vad betyder den där tulpanen?

Vi googlade på blomsterspråket, och fann att en lila tulpan kan betyda ”evigt farväl” – vilket ju är passande. Någon uppfattade tulpanen mer som röd, en ensam tulpan betyder i så fall ”evig vänskap”. Det kan kanske också passa? Att Döden håller tulpanen bakom ryggen i samtalet med anden i början kanske kan handla om att tulpanen står för ”det outsägliga”, det som finns men som ord inte räcker till för?

På bokens allra sista sidan är anden inte med. Där finns Döden på promenad, med händerna bakom ryggen (bär han månne på en tulpan?), och en räv och en hare som snor runt hans fötter. Räven har nämnts tidigare i texten, som ett exempel på de olyckor som livet kan erbjuda för en and. Vi anar att det är ett nytt möte på gång…

Jag tror kanske att vi resonerade om boken i en halvtimme. Just den lektionen råkade vi ha en observatör i klassrummet, i samband med ett skuggningsprojekt mellan skolor, och hon kom fram efteråt till mig och sa: ”Vilket fint samtal ni hade om boken!”. Jag kunde bara hålla med. God litteratur har förmågan att locka fram goda samtal. Länge leve ALMA-pristagarna!

/Katarina, som läser ALMAlitteratur med sina gymnasister på Mediagymnasiet i Nacka