Wolf Erlbruch på besök

Tisdagen den 23/5 hade vi förmånen att för tredje året i rad få hälsa ALMA-pristagaren välkommen till vår skola.

Wolf Erlbruch kom farande i bil tillsammans med sin fru och en representant för ALMA-kansliet. De togs emot på vår skola av några elever, rektor och bibliotekarie.

I biblioteket mötte Wolf Erlbruch en grupp elever ur årskurs 7. De hade under sina bildlektioner arbetat med hans bok Anden, Döden och Tulpanen genom att läsa den och analysera bilder samt genom att skapa egna bilder inspirerade av olika fraser ur boken. Eleverna hade precis som Wolf Erlbruch använt olika tekniker i sina bilder, både collage, kritor och akvarell. Eleverna hade även förberett sig på engelskalektionerna eftersom samtalet med Wolf Erlbruch hölls på engelska.

Eleverna ställde frågor och Wolf Erlbruch svarade, lågmält och eftertänksamt. Är barn intresserade av döden? Ja, det trodde han nog och i hans ålder tänker man mycket på döden. Och så berättade Wolf Erlbruch att i stort sett allt som står i boken Leonard var en riktig beskrivning av hur hans son lekt hund som barn. Till och med att mormodern snällt hade hundben i munnen!

Därefter fick våra gäster vandra iväg till idrottssalen där alla elever och personal i f-6 var samlade.

Här bjöd ett gäng ur årskurs 4 på Astrid Lindgren-inspirerad dans.

Årskurs 3 sjöng två sånger av Barbro Lindgren.

Cilla pratade och Mattias spelade piano.

Iqra i årskurs 6 översatte allting från svenska till engelska och tvärtom.

På slutet var Wolf Erlbruch vänlig och svarade på frågor från eleverna.

Och så fick han blommor som överräcktes av två barn från årskurs 1.

Sedan var vår föreställning slut. Wolf Erlbruch fick skriva många autografer.

Innan ALMA-bilen kom och hämtade pristagaren så bjöd skolan på fika. Vi kan berätta att Wolf Erlbruch är mycket förtjust i kanelbullar.

På ALMA-prisets blogg finns ett reportage från besöket, med många fina bilder. Även lokaltidningen Vi i Tensta gjorde ett reportage från besöket.

Leonard och Björnen som inte var där

Nu pågår många läsningar av Wolf Erlbruchs böcker på vår skola. Här berättar en av våra särskilda undervisningsgrupper om vad de gjort i veckan:

Vi har arbetat med Leonard och Björnen som inte var där.

Boken om Leonard påminde eleverna, till deras stora glädje, om lärarna Bias och Riadhs stora hundrädsla.

Vi läste boken tillsammans och skrev sen en kort text om hur vår egen rädsla ser ut och om vad vi skulle bli förvandlade till. Rädslorna bestod av spöken, hajar, konstiga sjukdomar och farliga dinosaurier.

Boken Björnen som inte var där väckte genast nyfikenhet.

Är den rolig eller barnslig eller . . . ?

Alla fick läsa högt ur ett eget exemplar av boken, bilderna fascinerade och väckte undringar.

”Kan en björn ha fickor i pälsen?”

”Men vad knasig han verkar”

”Ha, ha titta sköldpaddan har hjul!”

Vi tittade på bilderna flera gånger och valde favoritbild med en motivering.

Bilden med kompassträdet valde de flesta eleverna. Dels för att bilden hade en annan layout och att kompassriktningarna var roliga.

Många glada skratt blev det när vi läste boken om Björnen och eleverna reflekterade över att Wolf måste ha fantasi och humor.

17-åringarna, döden och Wolf Erlbruch

Bild ur Anden, Döden och Tulpanen, Kunstman Verlag, hämtat på ALMAprisets hemsida CC BY 3.0

I höstas ägnade vi Bob Dylan lite extra uppmärksamhet, mina 17-åringar och jag. Det kändes naturligt, när han tillldelats Nobelpris. Häromveckan ägnade vi Wolf Erlbruch samma slags pristagaruppmärksamhet, genom att tillsammans läsa och diskutera hans säreget finstämda och innehållsrika bok ”Anden, Döden och Tulpanen”.

Jag hade lyckats korpa åt mig det lokala bibliotekets enda exemplar av boken, och det fick vi försöka samsas om. Genom att samla alla stolar i en tät grupp i mitten av lektionssalen skapade vi en möjlighet att läsa boken tillsammans: jag läste högt och visade bilderna. Det är lite särskilt att tvingas sitta tätt tillsammans för att se, höra och samtala – och det har allt sin charm. Här är något av det vi talade om:

Gestaltningen av döden fascinerade oss. En barnkropp, där det stora kraniet (märkligt uttrycksfullt och finstämt för att vara just en dödskalle) tillsammans med den mjuka klänningen skapar en känsla av oförställdhet, naturlighet och enkelhet. ”Det är inte direkt liemannen detta”, som en elev uttryckte det. Samtidigt är en av de första replikerna en uppenbar referens till ”Det sjunde inseglet” vilket flera genast kände igen. Döden är en ständig följeslagare, och kanske inte den man helst vill ha. Men ett vänligt och sakligt barn är kanske inte så skräckinjagande ändå?

Lite tveksamt och försiktigt blir anden och Döden vänner, och båda utmanas att göra sådant de inte brukar göra tillsammans. Döden badar med anden i den lilla pölen – men vattnet och Döden går inte så bra ihop. Har det att göra med att Döden överlämnar de döda till någon slags flod? Det funderade vi över och resonerade om olika sätt att tolka vattnet och floden. Anden och Döden klättrar upp i ett träd, och där högt uppe tänker anden helt nya tankar, och får lite större perspektiv: så här kommer det att se ut för de andra ”efter mig”. Svindlande tankar – så där som man kan få i ett träd. Att höja sig över vardagen och se allt från nya perspektiv, det kan vara väsentligt. Men sen måste man ner på jorden igen! Och uppenbarligen kan man umgås med Döden utan att dö. ”Jag är inte död” säger anden lite förvånat (och med viss lättnad) när hon vaknar efter att ha somnat med Döden vid sin sida. Nej, hon är inte död, hon är ju and. Bredvid henne ligger Döden, som fått sovmorgon och är nöjd med det.

Vi talade mycket om replikerna, som är korta men innehållsrika och ofta med en underfundig vändning. Är det du som skapar alla olyckor och eländen man dör av? frågar anden Döden. Nej, det klarar livet så bra på egen hand, svarar han. Och det sista Döden vemodigt tänker när anden skjuts iväg på sin sista resa är… att ”så är ju livet”. Döden talar mycket om livet!

Mest talade vi ändå om den märkvärdiga tulpanen. Tulpanen finns med i bokens titel, och på de första sidorna håller Döden en lilaröd tulpan i händerna. Fast Döden håller tulpanen bakom ryggen eller vid sidan av sig så att anden inte kan se den. Sedan är tulpanen borta när anden och Döden badar och klättrar i träd – för att återkomma den snöiga natt när anden inte längre andas. Då ligger tulpanen bredvid anden, utsträckt som hon, för att sedan ha samma böjda form som anden i Dödens famn när han bär henne mot floden där han ska skjutsa iväg henne. Till sist ligger tulpanen på andens bröst och följer mjukt hennes kroppsform. Vad betyder den där tulpanen?

Vi googlade på blomsterspråket, och fann att en lila tulpan kan betyda ”evigt farväl” – vilket ju är passande. Någon uppfattade tulpanen mer som röd, en ensam tulpan betyder i så fall ”evig vänskap”. Det kan kanske också passa? Att Döden håller tulpanen bakom ryggen i samtalet med anden i början kanske kan handla om att tulpanen står för ”det outsägliga”, det som finns men som ord inte räcker till för?

På bokens allra sista sidan är anden inte med. Där finns Döden på promenad, med händerna bakom ryggen (bär han månne på en tulpan?), och en räv och en hare som snor runt hans fötter. Räven har nämnts tidigare i texten, som ett exempel på de olyckor som livet kan erbjuda för en and. Vi anar att det är ett nytt möte på gång…

Jag tror kanske att vi resonerade om boken i en halvtimme. Just den lektionen råkade vi ha en observatör i klassrummet, i samband med ett skuggningsprojekt mellan skolor, och hon kom fram efteråt till mig och sa: ”Vilket fint samtal ni hade om boken!”. Jag kunde bara hålla med. God litteratur har förmågan att locka fram goda samtal. Länge leve ALMA-pristagarna!

/Katarina, som läser ALMAlitteratur med sina gymnasister på Mediagymnasiet i Nacka