Bilduppgift på högstadiet

Nina, vår bildlärare, visade några bilderböcker för oss, flera var av Astrid Lindgren eller av olika ALMA-pristagare.

Nina berättade att ibland är det en person som gjort hela boken men ibland är det en författare och en annan som är illustratör.

Sedan ritade och berättade Nina om en nallebjörn hon hade när hon var liten. Vi fick i uppgift att rita något som vi mindes från när vi var små eller något som fanns i en saga vi läste då. Det var viktigt att vi tänkte själva, inte bara tittade på någon annans bild.

Först skulle vi skissa med en penna på ett enklare papper. När vi var nöjda med skisserna så började vi teckna på ett finare papper. Sedan målade vi med akvarellfärg.

– Det var en rolig uppgift. Det var kul att minnas hur det var när man var liten.

-Jag gjorde en bild till en bok som heter Kom igen, Amina! Jag målade Amina när hon springer. Jag ritade lite fel så hennes näsa såg ut som en snabel 🙂

– Det var mittemellanroligt. Jag ritade SvampBob fyrkant, jag är inte så bra på att rita ansikten men Nina hjälpte mig mycket.

Hashem, Fateme, Zeineb och Amir 7-9E.

Jacqueline Woodsons bilderböcker

Vi har fått tag i tre olika bilderböcker som Jacqueline Woodson har gjort texten till. Ingen av böckerna finns (ännu) på svenska.

Det är:

Pecan pie baby, en liten fin vardagshistoria om en flicka, hennes mamma och flickans oro inför att ett syskon ska födas.

The other side, en berättelse om barnen som leker men inte får klättra över staketet eftersom den andra sidan är de vita människornas plats. “Det har alltid varit så” svarar en vuxen när barnen undrar varför. Så småningom struntar barnen i de vuxnas regler, de leker med varandra ändå, och vi får även se en vuxen som noterar detta och tänker att det är bra. Även detta är en ganska enkelt berättad historia, men innehåller förstås en stor fråga att diskutera.

Show way, den både bildmässigt och berättartekniskt mest avancerade av de tre böckerna. Jacqueline Woodson själv finns med i boken, hon berättar för sin dotter om deras anmödrar, från slaveriets dagar fram till idag. Genomgående i boken finns textilt skapande, med start i en “show way”, ett broderi som ska hjälpa slavar att hitta vägen på Underground railroad vid flykten från Sydstaterna till friheten i norr.

Våra lärare har blivit otroligt peppade på att läsa böckerna med eleverna. Förutom de litterära upplevelserna verkar arbetet med Jacqueline Woodsons böcker denna vår innebära att det i alla klasser kommer bli många diskussioner om rasism och ett djupare lärande om USA, slaveriet och Sydstaterna. Dessutom får vi som vanligt en enorm kick av att inse så kraftfull god litteratur är som grund för samtal och lärande.

Crash course i ALMA

På vår skola känner alla elever till ALMA-priset och de som gått hos oss några år har goda kunskaper om tidigare ALMA-pristagare och om Astrid Lindgren själv. Vi måste så klart inkludera våra nyanlända elever i detta, och i veckan som gått har jag haft tre lektioner vardera med våra tre förberedelseklasser för nyanlända elever på högstadiet.

Återkommande under lektionerna har vi använt Googles bildsökning och translate. Några ord hade jag förberett innan att vi behövde på olika språk, och några ord dök upp under arbetets gång.

Död och begravning

Den första lektionen inledde jag genom att läsa ur kapitlet Död och begravning ur min och Annelie Drewsens lättlästa biografi Astrid Lindgren – ett liv.

Det fungerade som jag tänkt, det blev väldigt tydligt för eleverna hur viktig och omtyckt Astrid Lindgren är i Sverige. Vi talade också om hennes böcker och jag visade upp en massa översättningar till olika språk. Sedan fick eleverna läsa själva i vår biografi, den finns översatt till flera olika språk och jag och lärarna satt med Google Translate tillsammans med de nyaste ifall boken inte fanns på deras språk. Jag uppmanade eleverna att bläddra i boken och läsa där de blev nyfikna. De elever som varit i Sverige ett tag kände redan till en del om Astrid Lindgren. För andra var det mesta helt nytt.

Efter det samlade vi ihop vad eleverna lärt sig om Astrid Lindgren i ett gemensamt dokument. Vi skrev om hennes uppväxt på bondgården, om att hon var duktig i skolan, om tonårsgraviditeten, om översättningarna av hennes böcker till många språk och lite mer – det blev förstås olika i olika klasser.

Denna första lektion avslutade vi med att titta en liten stund på första avsnittet av Pippi Långstrump, teveserien finns på Öppet arkiv.

Källkritik

Jag tänker att grunden för källkritik är att veta att alla texter har en upphovsman och även att fundera över villkoren för hur kunskap skapas.

Den andra lektionen började jag med att visa att jag är en av författarna till den lättlästa biografin, det var nästan ingen elev som uppfattat detta under den första lektionen. Och så ställde jag frågan om hur Annelie och jag kunnat skriva en bok om Astrid Lindgren femton år efter hennes död.

Eleverna kom med bra förslag. De talade om att vi kanske läst Astrid böcker, talat med hennes släktingar, sökt på Internet och så vidare. Jag visade sedan upp tre av de böcker vi använt och talade om hur kunskapen i dem byggde på intervjuer med Astrid Lindgren, hennes dagböcker från andra världskriget och material från arkiv. Vi tittade på källförteckningen i vår biografi och diskuterade, med hjälp av Googles Bildsökning, ordet källa.

Efter det talade vi om vad som hände direkt efter Astrids död, nämligen att regeringen började förbereda skapandet av ALMA-priset. Vi läste inte kapitlet om ALMA-priset från vår bok, men jag byggde samtalet på det. Det är så fint att prata om ALMA-priset med elever, det blir samtal om barn, läskunnighet, litteratur och vikten av att ha ett bra språk för att kunna göra sin röst hörd. Vi talade extra mycket om de tre läsfrämjande organisationer (här behövdes Google Translate igen) som fått priset och varför de gör ett så fint arbete.

Bilderböcker

Den tredje lektionen träffades vi i biblioteket och satte oss framför vår stora ALMA-hylla. Jag visade ännu fler översättningar av Astrid Lindgrens böcker och den stora sektionen med hennes böcker på svenska. Och sedan visade jag bilderna från de tre besöken av ALMA-pristagare som vi haft på skolan.

Jag presenterade de olika ALMA-pristagarna, vi pratade om vilka länder de kom ifrån och vilka språk de talar där. Och så läste jag några bilderböcker högt för eleverna. Att läsa bilderböcker med ungdomar är så fantastiskt. Eleverna blir helt fascinerade och väldigt koncentrerade, och jag har så kul när jag försöker använda röst och mimik för att öka förståelsen.

Under de här lektionerna hade vi inte tid att samtala så mycket om böckerna, men eleverna njöt verkligen av läsningen. Kombinationen av ganska enkla texter och väldigt fina bilder gör att eleverna känner sig smarta. När vi läste Max kaka av Barbro Lindgren eller Är det dags? av Kitty Crowther är det ju tydligt att böckerna är för riktigt små barn, men de är ändå roliga för oss som är äldre. Shaun Tans Det röda trädet och Anden, Döden och Tulpanen av Wolf Erlbruch är mer krävande, men eftersom mycket av böckernas mening visas i bilderna så kan våra nyanlända elever göra en väldigt kompetent läsning. I en av grupperna läste jag och en elev böcker på svenska och arabiska parallellt.

Och att få titta på en bild ur Isols Nocturne under en filt är en höjdare för alla!

Cilla Dalén, bibliotekarie

Förskoleklass B läser och inspireras av Petit, monstret av Isol

Här kommer bilder som berättar om vad eleverna i en av våra förskoleklasser gjorde under vårterminen 2017. Bilderna är från den utställning de gjorde till vår ALMA-fest. Missa inte elevernas kloka reflektioner på slutet!

Leonard och Björnen som inte var där

Nu pågår många läsningar av Wolf Erlbruchs böcker på vår skola. Här berättar en av våra särskilda undervisningsgrupper om vad de gjort i veckan:

Vi har arbetat med Leonard och Björnen som inte var där.

Boken om Leonard påminde eleverna, till deras stora glädje, om lärarna Bias och Riadhs stora hundrädsla.

Vi läste boken tillsammans och skrev sen en kort text om hur vår egen rädsla ser ut och om vad vi skulle bli förvandlade till. Rädslorna bestod av spöken, hajar, konstiga sjukdomar och farliga dinosaurier.

Boken Björnen som inte var där väckte genast nyfikenhet.

Är den rolig eller barnslig eller . . . ?

Alla fick läsa högt ur ett eget exemplar av boken, bilderna fascinerade och väckte undringar.

”Kan en björn ha fickor i pälsen?”

”Men vad knasig han verkar”

”Ha, ha titta sköldpaddan har hjul!”

Vi tittade på bilderna flera gånger och valde favoritbild med en motivering.

Bilden med kompassträdet valde de flesta eleverna. Dels för att bilden hade en annan layout och att kompassriktningarna var roliga.

Många glada skratt blev det när vi läste boken om Björnen och eleverna reflekterade över att Wolf måste ha fantasi och humor.

Sussa och Natti av Ryôji Arai

använde jag när jag skulle introducera Chamberska boksamtal med årskurs 7. Det är en bilderbok med lite text så den går fort att läsa. Bilderna är naiva, färgsprakande och detaljrika. Vi lånade en hel klassuppsättning med böcker från Cirkulationsbiblioteket, så alla elever kunde ha varsin bok att bläddra i.

Sussa och Natti lämpade sig utmärkt för att visa vad ett boksamtal kan vara eftersom eleverna hade olika och starka åsikter om den. Någon tyckte bilderna var fula, andra tilltalades av färgerna och allt som fanns att upptäcka i bilderna. Det var också lätt att göra kopplingar av olika slag eftersom det går att hitta till exempel godis (någon gjorde kopplingen till sin egen godislust) och grekiska tempel (som eleverna läst i historian om) på bilderna. I boken förekommer flera upprepningar, tydligast i form av det figurerna säger, så eleverna hade inga problem med att hitta mönster.

Så här blev våra samlade tankar i den ena gruppen:

boksamtal-sussa-och-natti

Här kan man läsa om sammanhanget runt detta boksamtal

Cilla, bibliotekarie

 

Sov gott, lilla groda av Kitty Crowther

Vackra bilder som just nu svajar på en utställning i Kungsträdgården

4

1

2

3

7

5

I min förskoleklass har vi använt Sov gott, lilla groda av Kitty Crowther.

Jag började med att läsa boken själv och tänkte att den skulle passa oss bra. Vi hade pratat om hur det kan kännas på rasterna om man inte har någon att leka med, och att det kan göra att man känner sig rädd.

När jag introducerade boken för barnen började jag med att läsa den rakt igenom och visa bilderna. Det är viktigt att eleverna får läsupplevelsen först, att inte störa den genom en massa avbrott för samtal. Eleverna var mycket engagerade så vi fortsatte direkt med att gå tillbaka och titta på varje bild en gång till och prata om det eleverna kom ihåg. Det blev mycket samtal och reflektioner, eleverna berättade för varandra om att de är också rädda för mörkret.

Bilderna är väldigt bra, de bidrog mycket till diskussionerna. De har en fin känsla, de är enkla men det finns ändå mycket ömhet i dem.

Samtalet fortsatte nästa dag, eleverna fick återberätta boken först, och den här känslan i gruppen kom tillbaka. Sedan sa jag till barnen att de skulle göra bilder två och två. Jag delade upp barnen i par och så fick barnen välja vilken händelse i boken de ville göra en bild till. Jag styrde lite så att det skulle bli lite olika. De fick fint papper och eftersom eleverna redan var bekanta med tekniken var det bara att sätta igång. De skissade med blyerts, ritade sedan med oljekritor och målade med vattenfärg. Alla paren blev nöjda med sina målningar!

Sedan klistrade jag fast målningarna på en fin bakgrund och skrev de textrader som inspirerat barnen till målningarna.

Nästa morgon samlades vi runt målningarna och tittade på varandras – alla tyckte det var jättefint. Och så läste vi upp textraderna och eleverna förklarde mer noggrant för varandra vad det var de hade målat.

Hela arbetet var väldigt fint, det kändes nästan högtidligt när vi pratade om elevernas bilder. Vi gjorde också lite extra fint runt målningarna inför ett föräldramöte.

Riitta Moitus