Romaner med niorna!

Nu har vi satt igång att läsa olika romaner av ALMA-pristagare med niorna. De har fått välja på Guldkompassen av Philip Pullman, Torsdagsbarn av Sonya Hartnett, Boken om allting av Guus Kuijer och Maria på slak lina av Lygia Bojunga.

Jag har haft en introduktionsträff gruppvis med eleverna. Då har vi pratat om frågetecken och kopplingar, som jag vill att eleverna ska vara uppmärksamma på när de läser. Så här har jag förklarat:

Frågetecken kan vara av två sorter. Ibland vill författaren att man inte ska förstå, det är för att man ska bli nyfiken och vilja läsa vidare. Men ibland är det kanske ord som är svåra eller något annat som gör att det blir jobbigt att läsa. Och då måste man försöka reda ut de frågetecknen.

Kopplingar kan man dela upp i tre sorter. Text-själv är när det man läser påminner om något man själv varit med om eller känslor man haft. Text-text är när man i läsningen kommer att tänka på något annat man läst eller kanske en film man sätt. Text-världen är när man kopplar ihop det man läser med sina kunskaper om världen, kanske något man läst om i skolan eller sett på nyheterna.

Sedan förebildade jag för eleverna. Jag läste första kapitlet och stannade upp här och där och gjorde mina egna kopplingar. Det där med att visa vad man menar är viktigt! Och så pratade vi och redde ut en del oklarheter, förstås.

Nu ska eleverna läsa ganska självständigt ett tag och så ska vi samlas om ett par veckor för att prata igen när eleverna kommit en bit in i böckerna. Under läsningens gång ska de föra loggböcker. Jag har önskat att de använder en digital variant genom Google Drive så att det blir lätt för mig att följa deras läsning och stötta dem. Men en del kommer att skriva på papper, som förhoppningsvis hamnar hos mig i biblioteket med jämna mellanrum.

Jag har förstås också uppmanat eleverna att prata med varandra om det de läser.

Nu håller jag tummarna för att detta upplägg kommer att funka. Det jag är lite orolig för är förstås att stödet är för litet i förhållande till böckernas svårighetsgrad och elevernas läsförmåga. Vi får se…

Cilla Dalén

I Astrid Lindgrens kvarter

Onsdagen den 23/4, på Världsbokdagen, gjorde vår klass en utflykt. Vi åkte till Astrid Lindgrens kvarter.

Vi åkte tunnelbanan från Hjulsta in till stan, och klev av på S:t Eriksplan. Där tog vi en liten promenad till en park som heter Vasaparken. Där brukade Astrid Lindgren sitta på någon bänk ibland – kanske funderade hon på böckerna hon skulle skriva. Den delen kallas Astrid Lindgrens terrass.

bild 6 klar

Sedan gick vi ett par minuter till det huset där Astrid Lindgren bodde. Hon bodde på första våningen, vid mittenfönstret ovanför en restaurang på Dalagatan. Det finns en skylt som visade att Astrid Lindgren bott där. Man får inte gå in i hennes lägenhet men vi kikade in i porten.

bild 5 klar

bild 4 klar

Vi gick sedan till Tegnérlunden där det fanns en staty av Astrid Lindgren. På statyn var hennes famn som en bok, och i famnen hade hon ett barn. På statyn finns text ur Mio min Mio, när Mio fortfarande är Bo Wilhelm Olsson så sitter han ju i Tegnérlunden.

bild 2 klar

bild 3 klar

Vi slutade med att hälsa på hemma hos vår lärare Pia och där gräddade vi våfflor 🙂

Dagen därpå, hemma i skolan, besökte vi faktiskt Astrid Lindgrens lägenhet. För den kan man komma in i härifrån.

Zamzam och Andy

Slutspurt på Mio min Mio!

Varför blir det så ofta bråttom?

I onsdags läste jag och min lilla grupp elever ur förberedelseklassen ut Mio min Mio och idag var den sista inplanerade lektionen. Jag ville använda dessa 40 minuter till så mycket mer än tiden räckte till. Som vanligt!

Vi började i alla fall med att jag visade att SVT Play har hela Mio min Mio inläst med Astrid Lindgren själv. Eleverna verkade tycka det var härligt att se och höra författaren själv när hon läser. Vi lyssnade och log igenkännande till några minuter i första avsnittet.

Det jag sedan framför allt ville testa var att diskutera kopplingar: text till själv, text till text och text till världen. Vi har berört det under läsningens gång men inte så mycket.

Men men,  jag hade framför mig sex trevliga men ack så trötta tonåringar med påsklovskänsla. De lyssnade någorlunda snällt när jag förebildade det där med kopplingar, men när de själva skulle bidra med sina tankar var det tvärstopp. Det var nog alldeles för stort och krävande i förhållande till hur mycket engagemang de iddes uppbåda.

Jag gav upp och tog i stället fram Sanomas boksamtalskortlek. Den har jag aldrig testat förut. Jag hade förberett genom att plocka ihop ett antal kort som jag hoppades inte skulle bli för svåra att jobba med. Eleverna fick dra ett kort var och svara på frågan på kortet. Och nu piggnade ungdomarna till minsann! Så mycket att jag fick hyscha åt dem så att alla skulle hinna tänka och svara när det var deras tur. Så här blev det ungefär:

Vem i boken skulle du vilja ha som en vän? Varför?

–          Riddar Kato! För att få veta hur han tänker.

Om du fick ändra på en sak i boken, vad skulle du då ändra på?

–          Jag vet inte!

–          Jag svarar. Jag skulle skriva om detta var en dröm eller om det var på riktigt. Jag skulle också skriva om riddar Kato, varför han blev en fågel. Och varför ville han bli av med sitt stenhjärta.

Var det någon person i boken som du inte tycker om? Vem och varför?

–          Farbror Sixten och tant Edla. För att de var taskiga mot honom. Om de inte vill ha ett barn, varför har de då hämtat honom?

Vilken person i boken skulle du helst vilja vara? Motivera ditt val!

–          Mio! Han är jättesnäll.

När var boken som mest spännande?

–          När riddar Kato hade tagit barnen och de undrade hur de skulle komma ut. De började spela på sina flöjter och fåglarna hörde dem. Sedan hämtade fåglarna svärdet.

Sammanfatta bokens handling med fem meningar!

… men det hann eleven bara börja på. Just sammanfatta har vi övat en del på, och det är svårt!

Roligt att det funkade! Kortleken var förstås lite mer spännande än den där gamla bibliotekarien, så det räckte för att eleverna skulle bli på hugget igen 😉

Cilla

Sanoma utbildnings boksamtalskortlek

Vårt Astrid Lindgren-tema

Efter ett uppehåll på cirka sju veckor har vi återigen tagit upp vårt tema om Astrid Lindgren och hennes figurer.

Denna gång började vi med en ”progressiv brainstorming” om Astrid Lindgren och hennes liv. Det gick till så att jag delade in mina sju elever (två var sjuka) i två grupper. Grupperna fick varsitt större papper och mitt på papperet hade jag gjort en cirkel där jag skrivit Astrid Lindgren. Den ena gruppen fick en grön penna och den andra en röd. Under cirka10 minuter ”brainstormade” grupperna var för sig och fyllde sitt papper med så mycket information de kunde om komma ihåg om Astrid Lindgren. Därefter fick de byta papper och fylla på den andra gruppens papper med mer fakta eller kommentarer till det redan skrivna.

Det var kul att se hur bra alla kunde jobba och samarbeta. Jag blev glatt överraskad att också se hur mycket det kom ihåg om Astrid, det var ju ändå ganska länge sedan vi jobbat med ämnet.

Progressiv brainstorming är en av de metoder som beskrivs i Lyft språket lyft tänkandet av Pauline Gibbons. Metoden används för att få alla eleverna att aktivera sin förförståelse och dela med sig av den till varandra.

Pia Dahlstedt

Progressesiv brainstorming AL

Nu har vi läst klart Ankomsten av Shaun Tan!

En av våra förberedelsklasser med nyanlända elever har läst Ankomsten av Shaun Tan.

Den här sista lektionen repeterar klassen vad de läst tillsammans i förra veckan. De pratar om att det är många olika människors öden som skildras i boken. När en människa möter huvudpersonen och börjar berätta sin historia ändras färgen på bakgrunden.

Det är berättelser om människor som haft det svårt i sina hemländer. En kvinna berättar om ett slitsamt arbete i en fabrik och hur hon rymde. En man talar om ett kraftigt förtryck och hur han lyckats fly.

En lång sekvens visar en mans öde i ett krig – bara genom att man får följa hans fötter.

Och klassen avslutar med bokens underbara slut, när mannens familj äntligen återförenas.

Medan klassen samtalar om boken är det många språk i luften. De talar förstås svenska, men också en hel del somaliska och ibland engelska och arabiska. Eftersom eleverna varit kort tid i Sverige så hjälper de varandra att uttrycka sig så att alla tolkningar av boken kommer fram. Modersmålsläraren i somaliska är också med i samtalet.

Här kommer några tankar från eleverna om boken:

–        Boken är bra! Mannens resa var spännande, och det var härligt när mannen träffade sin familj igen på slutet.

–        Bilderna berättar historien bra. Mannen åker till grannlandet för att han sökte ett bättre liv. Mannen hade sitt lilla djur med sig från då han kom till det nya landet och ända till slutet. Bilderna visar också olika språk, och många olika saker mannen råkar på, till exempel konstig mat och annat som är nytt för mannen.

–        Jag tycker om att människorna hjälper varandra!

–        En man lämnar sin familj för att få en bra framtid. Det är rätt.

–        Den här boken är jättekonstig eftersom den inte har något skriftspråk. Det är bilder som berättar allting. Det är mycket som liknar Somalia – med krig och folk som flyr till andra länder. Som jag! Jag kanske kan göra en sådan bok sedan.

–        Det var bra att mannen skickade brev och pengar till sin familj för annars skulle de inte veta att han levde och hade det bra.

–        Man kan se att mannen saknade sin familj för han såg ledsen ut när han tittade på bilden.

–        Det gick flera årstider kunde man se på bilderna.

–        Boken är perfekt. Jag gillar djuret som följde med hela tiden. Jag tycker om när han gör i ordning brevet till familjen och skickar det.

–        Mannen som varit soldat kommer ihåg hur det var när han var militär och hur hemskt det var med kriget.

–        Det var roligt när han kom till hotellet och hittade djuret där.

–        Mannen saknade sin familj, men jag tycker att han gjorde rätt som åkte till ett nytt land.

–        Bilderna från Immigration är bra. Man ser hur mannen har svårt att förstå.

–        Det var lätt att förstå när mannen mötte en kvinna som berättade sin historia. Bilderna var bra.

–        En ny stad för att hitta mat, bostad, arbete och hopp.

–        Det är bra att det finns människor som kan rita bilder så att man förstår utan språk.

Vi läser vidare i Mio

och det är så härligt.

Min lilla grupp med högstadieelever som varit cirka ett år i Sverige gillar verkligen läsningen. Lite för mycket nästan, när jag försöker avbryta för att göra någon mer eller mindre pedagogisk övning så blir de rätt sura. De vill läsa vidare!

Och jag tänker att det är ju fantastiskt underbart! Vi njuter tillsammans av boken.

Och visst talar vi en del också: vi sammanfattar, förutspår, reder ut svåra ord och så. Men inte så mycket som vi kanske borde?

När jag läser tillsammans med de här eleverna upptäcker jag saker i texten som jag inte lagt märke till när jag läst den hemma med mina egna barn. Till exempel hur otroligt fint Astrid Lindgren förklarar allting. Samma sak sägs på flera sätt, och det varierade språket förstärker samtidigt stämningen i boken.

Miramis stegrade sig vilt. Han reste sig på bakbenen och gnäggade så att man inte kunde stå ut med att höra det. Det lät så förskräckligt, och det var det enda man hörde. För mörkret bakom porten var så tyst. Det var tyst och liksom lurade på oss. Det bara väntade på att vi skulle gå över gränsen.

Den här boken är inte så svår för eleverna, tack vare det där. Men vi behöver förstås stanna upp vid en del ord ändå. ”Klippväggar” talade vi om idag, i samband med att vi tittade på sammansatta ord. ”Vägg” var inget problem men vad hade det med att klippa att göra?

Och Astrid Lindgren hittar på många egna sammansatta ord, men de här eleverna vet nog inte vilka som är hennes egna. Vi talade idag om rosengård, fölunge, äppelträd, svärdsmidare, äppelblommor, pilträd, månskensskog, klippväggar och hungerstigar.

Astrid Lindgrens språk blir vackrare för mig när jag ser det med mina elevers ögon.

Cilla

 

Att ta ett steg bort från texten

och diskutera den är inte så lätt. Att jämföra två texter med varandra tycker jag gör att det blir lite lättare – och då är ett Venn-diagram ett bra sätt att åskådliggöra arbetet.

Jag läste förra veckan Shaun Tans bok Det röda trädet tillsammans med ett rätt motvilligt gäng från en av högstadiets särskilda undervisningsgrupper. Jag har aldrig tidigare varit med om att få så liten respons när jag läst den boken  – den brukar gå rätt in i hjärtat på människor i alla åldrar.  Men ett litet samtal blev det i alla fall, och vi tittade också noga på bilderna, bland annat kollade vi efter alla små gömda röda löv.

Den här veckan prövade jag att läsa en novell ur Shaun Tans bok Berättelser från yttre förorten. Novellen heter Eric och jag tycker att den har flera likheter med Det röda trädet. Efter att ha samtalat lite om novellen och kollat noga på bilderna så försökte vi oss på att jämföra den med Det röda trädet. Det var svårt! Vi vuxna fick ge exempel och så småningom sa eleverna litegrann också. Bäst gick det när jag frågade vad som bara finns i den ena boken och inte i den andra.

Här ser ni vårt Venn-diagram:

Venndiagram Shaun Tan klar

Cilla

I min förberedelseklass på högstadiet

har vi börjat jobba med ALMA-priset. Eleverna har varit i Sverige mellan en månad och 1 1/2 år. Majoriteten kommer från Somalia.

Först tog vi upp Astrid Lindgren som de flesta eleverna inte alls hade hört talas om tidigare. Vi såg en film om henne som fanns i SLI. Jag läste högt en bit ur Pippi Långstrump och vi såg en filmsnutt ur en film.

Sedan talade vi om ALMA-priset och begreppen författare, illustratör och läsfrämjare.

Vi har precis påbörjat ett större arbete med Ankomsten av Shaun Tan. En helt ordlös bildroman om att lämna sin familj och flytta till ett nytt land. Vi har lånat den i klassuppsättning från Cirkulationsbiblioteket.

Vi började med att bläddra lite, men nu har vi satt igång mer systematiskt. På lektionen idag tittade vi på och använde begreppen dedikation, bibliografisk information och andra tjusiga ord.

Precis i början finns en ruta där det står Inspektion och där det ser ut ungefär som om det vore ett papper från Migrationsverket. När jag gjorde den jämförelsen var det flera elever som genast reagerade och sa ”I hate the Migrationsverk”. De talade om att de inte har några personnummer och inte får några personnummer – så ser verkligheten ut i min klass.

Vi tittade på sammanfattningen och hittade flera intressanta begrepp till exempel ordlös, grafisk och roman.

Vi såg att boken är delad i fem delar och tittade på den första delen som visar huvudpersonens hem, föremål i hemmet och någon såg att det låg en båtbiljett bredvid kaffekoppen. Vi såg en öppnad resväska och hur familjeporträttet försiktigt slås in i papper och packas i väskan.

Ankomsten

Eleverna tyckte att bilden av staden kändes hotfull, och de såg hur familjen delades när mamman och barnen tog farväl av pappan som åkte iväg.

Under lektionen talade vi tillsammans i helklass och hjälptes åt att hitta ord för att benämna föremålen på bilderna. Vi kom även in en del på känslor, de fantastiska bilderna inbjuder ju även till att samtala om det. Eleverna i klassen är duktiga på att hjälpa varandra att hitta de svenska orden – de tolkar och använder mobilernas översättningstjänster. Vi använder även engelska ibland eftersom en del av eleverna kan litegrann.

Annika Renberg

Vill du läsa mer om vad vi gör i vår klass? Här är vår blogg.