Fler hurrarop och applåder!

Tänk vilken tur att vi hade lektion just när det var dags för tillkännagivandet av ALMApriset 2014, min ”ALMA-klass” och jag. Att tillsammans se juryns ordförande ta av och på glasögonen i förväntansfull nervositet var rätt härligt. Och sen, när Barbro Lindgrens namn nämndes, en STOR applåd.

Nu ska jag erkänna att jag allra allra först inte blev sådär över mig glad som jag borde ha blivit. Jag tänkte att det var synd att priset inte gick till någon för mig helt okänd författare som jag nu skulle få upp ögonen för… Men så kom jag att tänka på Loranga, och STUDSADE upp i luften av lycka. Och sen tittade jag ut över klassen, och såg ut över ett sorlande minnesrosigt läsminnessorterande hav av ungdomar, som ropade titlar och skrattade ”jaaa” och hittade nya titlar och såg vemodsfyllda och lyckoskimrande ut på en gång.

Å vilken författare, Barbro Lindgren. Fri, skarp, anarkistiskt livsbejakande och modig som få. Å att vi alla har läsminnen av böcker. Å att vi alla går hem och letar i vrår efter något att läsa av henne igen (och jag letar efter Toivo Paawos helt enastående inläsning av Loranga, Loranga). Hurra!!

/Katarina

Upphovsrätten – såklart!

En sak som är klurig när man ska göra presentationer är upphovsrätten. Det är lite olika vad man får och inte får göra med tex bokomslag (olika förlag har olika regler), och fotografier på författare är ofta upphovsrättsskyddade. Det här har vi pratat en hel del om i tidigare projekt i klassen, och nu när vi startat med vårt presentationsarbete är det såklart på tapeten igen.

HUR glad blir jag alltså inte när jag får mail av en av eleverna som på egen hand tagit kontakt med det förlag som ger ut den bok hon ska presentera – och fått tillstånd. Så bra att eleven tog detta initiativ, och så bra att hon snabbt fick ett positivt besked.

yay

Verkliga mottagare – verklig utmaning!

Vilken utmaning vi tagit oss an!

Mina elever i naturestettvåan på Östra Real har påbörjat förberedelser för att presentera ALMA-pristagare och deras böcker för lärare och elever på Hjulsta grundskola. Vi gör något på riktigt, och det är både roligt och lite pirrigt. Vi känner inte våra mottagare, men ska ändå försöka rikta oss till dem. Svårt – men inte omöjligt.

Arbetet påbörjades lite mer på allvar i går på vår lektion. Till dess hade i stort sett alla elever valt vilken av de fem senaste ALMA-pristagarna de ville jobba med. När de kom in i klassrummet hade jag ”dukat” med böcker vid fem olika bord. Eleverna fick sätta sig där de ”hörde hemma”, och sedan presenterades dagens uppgift: att i gruppen bestämma vilken presentation de var och en ska ta ansvar för. Man kan presentera författaren eller någon av böckerna, och man kan göra det för elever eller för lärare. Det blir ju kanske lite olika innehåll och utformning beroende på vem man vänder sig till (en del av den målgruppsanpassning som den retoriska processen innehåller). Alla i gruppen kring en författare ska ha en unik uppgift – och tro det eller ej, det lyckades landa så att alla blev rimligt nöjda med sin lott.

Själva presentationerna ska göras digitalt, som ungefär fem minuters film eller bildspel med berättarröst – och sen lägger vi upp dem här på bloggen. Och så hoppas vi förstås att lärare och elever på Hjulsta (och kanske på andra håll?) kan ha bruk för dem?!

Genom att jobba med webben som bas kan vi klara det som annars vore omöjligt: överbrygga avstånd i tid och rum. Hjulsta grundskola är inte längre bort än grannklassrummet, och det är fint det! Fast Ulla Sporrner, lärare för en tvåa på Hjulsta grundskola, har nästan lovat att hon och hennes elever skulle kunna komma till Östra Real i maj alldeles på riktigt. Tänk, då skulle vi kunna ha ”tvåor möter tvåor” och bokprat så det står härliga till!

Är ni nyfikna på vad som ska presenteras? Bildbevis på gruppernas planering finns nedan. Jodå, nu sätter vi igång!

alma1Alma2Alma3

 

Gymnasisterna laddar bokhyllan…

Så har också gymnasisterna på Östra Real satt i gång med ALMA-projektet. I alla fall har tankar satts i gång, och förhoppningsvis har lånekorts letats fram ur bortglömda vrår eller nyinförskaffats av dem om inte var lyckliga innehavare… här ska läsas barn- och ungdomslitteratur!

Den allra första lektionen kan ni läsa om på vår klassblogg, där en elev alltid har i uppgift att skriva om vad lektionen innehöll. Så läs här om ALMA-starten!

Skräckblandad förtjusning…

syntes i mina elevers ansikten när jag i beskrivningen av vårens svenskarbete kom till vårt planerade ALMA-arbete. ”Presentera författare för … lärare? På en annan skola? Och skriva i wikipedia… Klarar vi det?”

Det får vi se. Min tilltro till elevernas förmåga är berättigat stor, men vilka spratt tiden spelar oss vet jag förstås inte. Förhoppningen är i alla fall att elever i två klasser, som ett led i arbetet med att läsa och analysera skönlitteratur, att producera text av vetenskaplig käraktär med god underbyggnad och att träna muntlig framställning, ska bidra till kunskapsspridning om ALMA-pristagare. Förhoppningsvis har vi en tydlig målgrupp i lärare och elever på Hjulsta grundskola, men också i en vidare värld via webben.

En av klasserna är redan bekant med ALMA-pristagaren Shaun Tan, eftersom vi läste Ankomsten tillsammans med Annelie Drewsens elever på Ross Tensta i våras. För mig som pedagog är det väldigt tryggt att ha det arbetet i ryggen, eftersom det med önskvärd tydlighet visade att det är fullt möjligt att föra avancerade litterära samtal om bilderböcker. Mitt mål som lärare är förstås att eleverna ska utvecklas till mycket goda läsare, och detta är ett led i det arbetet.

Jag ser också fram mot att, efter flera års ansatser som aldrig lett till några konkreta resultat, återigen försöka få wikipediaskrivandet att bli en del av undervisningen. Nu ska vi väl lyckas?!  Tack och lov finns det många kunniga och hjälpsamma kollegor i det utvidgade kollegiet som kommer att kunna hjälpa oss när vi fastnar. Jag litar på det och på dem, och ger mig tillsammans med mina elever in i skrivutmaningen.

Den skräckblandade förtjusningen delas av lärare och elever. Vi vågar låta oss utmanas!

/Katarina, Östra Real

 

Isols pekbok i gymnasieundervisningen

Det låter kanske väldigt besynnerligt att läsa en pekbok på gymnasiet – riktigt SÅ illa är det väl ändå inte med läsningen i Sverige ändå? Det är dock inte så konstigt som det låter; Isols pekbok är en underfundig gestaltning av vad berättarperspektivet betyder, och som därför lämpar sig väl för att tydliggöra för elever värdet (och nödvändigheten) av att undersöka just detta.

I höstas skrev jag en krönika för LÄRA där jag lyfte möjligheterna att använda Isols ”En anka är bra att ha” i undervisningen, för att diskutera och förstå just berättarperspektivets betydelse. I dagens DN (11 jan 2014)recenserar Lotta Olsson boken, och hon lyfter fram många kvaliteter i den som återigen får mig att glädjas över hur bra den kan illustrera olika aspekter av det tänkande läsandet. Bland annat skriver Olsson om förförståelsens betydelse: ”Intressant nog betyder den kortfattade texten och berättarperspektivet mycket för tolkningen av bilderna. När pojken talar om att rida på sin anka ser jag bara hans förnöjda flin (och ser inte ankan lite tyngd ut?), men när ankan talar o att få ryggmassage ser jag en mycket nöjd anka. Till slut måste jag jämföra: Jo, det är samma bild, men förförståelsen styr intrycket.”

Tyvärr finns inte Lotta Olssons recension tillgänglig på webben, så ut och hugg en papperstidning och riv ut artikeln, för det är den värd. Jag har påmints om att man också kan använda denna genialiska pekbok för att diskutera förförståelsens betydelse för vår tolkning av text och bild. Så bra!

Och boken står ju redan i bokhyllan på skrivbordet.

/Katarina, Östra Real