av Lygia Bojunga använde jag när jag skulle introducera lässtrategin att skapa inre bilder i årskurs 2. Närmare bestämt använde jag de en och en halv sida som utgör det första kapitlet i boken.
Med lågstadiet använder vi bilder och symboler från En läsande klass och där kallas denna lässtrategi för konstnären. Lektionen började därför med ett samtal om vad konstnärer gör. Min erfarenhet är att eleverna brukar förstå denna lässtrategi snabbt och också direkt kunna berätta om egna erfarenheter av att få bilder i huvudet när de läser, så jag tillät mig att slarva lite med att förebilda hur man gör (det är annars alltid väldigt viktigt) och gick direkt igång med att låta eleverna använda strategin.
Jag bad eleverna blunda och berättade en kort historia med ett du-tilltal om att vara hungrig, springa i regnet över skolgården och känna lukten av god mat utanför matsalen. Och eleverna kunde alla efteråt berätta om hur de känt regnet på armarna och lukten av mat. Vi konstaterade att detta inte berodde på att jag berättat så bra, utan på att eleverna hade egna erfarenheter av det jag berättade.
Därefter tog jag fram boken av Bojunga, men jag berättade varken vad boken eller första kapitlet hette. I stället sa jag att den är lite knepig och att eleverna skulle lyssna noga. Och så läste jag första stycket i boken:
Den är liten, har bara plats för två. Den står helt nära fönstret, och för att tyget inte ska blekas i solen…
Så konstig! En bok som börjar med Den utan att förklara vad ordet syftar på.
Eleverna gissade vad Den kunde vara, och några hade fångat upp ledtråden plats för två och gissade på något där två personer kunde befinna sig. En hade faktiskt tänkt på en stol, vilket var nästan rätt. I nästa stycke visar sig texten nämligen handla om en soffa.
Soffan beskrivs noga, men med lite svåra ord så här passade jag på att förebilda hur jag tolkade texten och skapade mig en inre bild av soffan.
Sedan står det plötsligt:
Den blommiga soffan är inte bara en soffa, vilken som helst, utan soffan med Dalva.
Då och då sträcker Dalva på halsen för att se sig i spegeln, hon vet att hon är mycket vacker, särskilt när hon sitter på soffan… Ibland kommer Viktor, Dalvas fästman…
Och så nämns en TV, en tavla och en klocka utan att de beskrivs särskilt tydligt.
Vi konstaterade att vi inte fick mycket till bilder i huvudet av tavlan och klockan, men Dalva! Eleverna kunde målande beskriva hur hon såg ut, ofta med långt hår och snygga jeans.
Då läste jag sista meningen i kapitlet:
Viktor är en bälta och Dalva en angorakatt.
Och så visade jag eleverna omslaget till boken. Vi skrattade tillsammans och konstaterade att författaren lurade oss med mening. Hon ville att vi skulle göra inre bilder som sedan visade sig inte stämma!
Cilla, bibliotekarie
