Lässtrategier – Världens ALMA

Den blommiga soffan

av Lygia Bojunga använde jag när jag skulle introducera lässtrategin att skapa inre bilder i årskurs 2. Närmare bestämt använde jag de en och en halv sida som utgör det första kapitlet i boken.

Med lågstadiet använder vi bilder och symboler från En läsande klass och där kallas denna lässtrategi för konstnären. Lektionen började därför med ett samtal om vad konstnärer gör. Min erfarenhet är att eleverna brukar förstå denna lässtrategi snabbt och också direkt kunna berätta om egna erfarenheter av att få bilder i huvudet när de läser, så jag tillät mig att slarva lite med att förebilda hur man gör (det är annars alltid väldigt viktigt) och gick direkt igång med att låta eleverna använda strategin.

Jag bad eleverna blunda och berättade en kort historia med ett du-tilltal om att vara hungrig, springa i regnet över skolgården och känna lukten av god mat utanför matsalen. Och eleverna kunde alla efteråt berätta om hur de känt regnet på armarna och lukten av mat. Vi konstaterade att detta inte berodde på att jag berättat så bra, utan på att eleverna hade egna erfarenheter av det jag berättade.

Därefter tog jag fram boken av Bojunga, men jag berättade varken vad boken eller första kapitlet hette. I stället sa jag att den är lite knepig och att eleverna skulle lyssna noga. Och så läste jag första stycket i boken:

Den är liten, har bara plats för två. Den står helt nära fönstret, och för att tyget inte ska blekas i solen…

Så konstig! En bok som börjar med Den utan att förklara vad ordet syftar på.

Eleverna gissade vad Den kunde vara, och några hade fångat upp ledtråden plats för två och gissade på något där två personer kunde befinna sig. En hade faktiskt tänkt på en stol, vilket var nästan rätt. I nästa stycke visar sig texten nämligen handla om en soffa.

Soffan beskrivs noga, men med lite svåra ord så här passade jag på att förebilda hur jag tolkade texten och skapade mig en inre bild av soffan.

Sedan står det plötsligt:

Den blommiga soffan är inte bara en soffa, vilken som helst, utan soffan med Dalva.

Då och då sträcker Dalva på halsen för att se sig i spegeln, hon vet att hon är mycket vacker, särskilt när hon sitter på soffan… Ibland kommer Viktor, Dalvas fästman…

Och så nämns en TV, en tavla och en klocka utan att de beskrivs särskilt tydligt.

Vi konstaterade att vi inte fick mycket till bilder i huvudet av tavlan och klockan, men Dalva! Eleverna kunde målande beskriva hur hon såg ut, ofta med långt hår och snygga jeans.

Då läste jag sista meningen i kapitlet:

Viktor är en bälta och Dalva en angorakatt.

Och så visade jag eleverna omslaget till boken. Vi skrattade tillsammans och konstaterade att författaren lurade oss med mening. Hon ville att vi skulle göra inre bilder som sedan visade sig inte stämma!

Cilla, bibliotekarie

Kompisarna

Vår klass är en förberedelseklass med elever ur årskurserna 2-6, eleverna har varit i Sverige från en månad upp till två år. I klassen jobbar jag som SvA-lärare och Abdirahman som är modersmålslärare och kan både somaliska och arabiska. Eleverna har många fler språk som modersmål.

Vi ville pröva att läsa Kompisarna av Lygia Bojunga tillsammans i klassen. VI brukar ha minst en bok per termin att arbeta med tillsammans, detta för att vi verkligen ska jobba med förståelsen. När eleverna läser böcker på egen hand läser en del mest på ytan, den riktiga förståelsen kommer inte av sig själv. De elever som gått i vår klass lite längre frågar och reder ut när de inte förstår något, men de nyare eleverna måste ofta koncentrera sig på avkodningen vid den egna läsningen.

Vi började med att titta på bokens framsida, och använde lässtrategin att förutspå (som En läsande klass kallar Spågumman). Eleverna gissade friskt, men det var inte mycket som stämde när läsningen väl kommit igång. Det var ändå bra att börja med den lässtrategin eftersom det skapade nyfikenhet.

Efter att vi hade förutspått så började vi läsa. Vi börjar alltid med att vi vuxna läser högt och sedan får även eleverna läsa varsin bit. Alla följer med i texten för alla har tillgång till varsin bok. Vi tränar på att lyssna och följa med i texten.

Vi stannar ofta upp och ställer frågor och pratar om vad som har hänt. Det är helt nödvändigt för att även de elever som varit kortast tid i Sverige ska hänga med.

Eleverna älskar att läsa så här! De tycker mycket om när vi läser och samtalar alla tillsammans. Vi ritar mycket på tavlan och förklarar ord på svenska, och om vi inte förstår orden ändå så får vi hjälp av Abdulrahman och Google translate.

Kompisarna är en bra bok tycker eleverna. Den handlar om kompisrelationer och miljöerna är väldigt omväxlande, det händer mycket.

Nazia Rafique

Vi läser vidare i Mio

och det är så härligt.

Min lilla grupp med högstadieelever som varit cirka ett år i Sverige gillar verkligen läsningen. Lite för mycket nästan, när jag försöker avbryta för att göra någon mer eller mindre pedagogisk övning så blir de rätt sura. De vill läsa vidare!

Och jag tänker att det är ju fantastiskt underbart! Vi njuter tillsammans av boken.

Och visst talar vi en del också: vi sammanfattar, förutspår, reder ut svåra ord och så. Men inte så mycket som vi kanske borde?

När jag läser tillsammans med de här eleverna upptäcker jag saker i texten som jag inte lagt märke till när jag läst den hemma med mina egna barn. Till exempel hur otroligt fint Astrid Lindgren förklarar allting. Samma sak sägs på flera sätt, och det varierade språket förstärker samtidigt stämningen i boken.

Miramis stegrade sig vilt. Han reste sig på bakbenen och gnäggade så att man inte kunde stå ut med att höra det. Det lät så förskräckligt, och det var det enda man hörde. För mörkret bakom porten var så tyst. Det var tyst och liksom lurade på oss. Det bara väntade på att vi skulle gå över gränsen.

Den här boken är inte så svår för eleverna, tack vare det där. Men vi behöver förstås stanna upp vid en del ord ändå. ”Klippväggar” talade vi om idag, i samband med att vi tittade på sammansatta ord. ”Vägg” var inget problem men vad hade det med att klippa att göra?

Och Astrid Lindgren hittar på många egna sammansatta ord, men de här eleverna vet nog inte vilka som är hennes egna. Vi talade idag om rosengård, fölunge, äppelträd, svärdsmidare, äppelblommor, pilträd, månskensskog, klippväggar och hungerstigar.

Astrid Lindgrens språk blir vackrare för mig när jag ser det med mina elevers ögon.

Cilla

Mio i förberedelsegrupp

Jag började idag läsa Mio min Mio tillsammans med sex elever ur en av våra förberedelseklasser. Det är högstadieelever med god skolbakgrund som varit i Sverige i ungefär ett år. Tre av eleverna har jag jobbat med lite förut, och då upplevt att det var väldigt enkelt att läsa några lättlästa böcker tillsammans. Alltså ville jag testa något svårare den här gången. Och jag hoppas att de andra tre eleverna också fixar det.

De jag läst tillsammans med förut är välbekanta med att det kan vara bra att använda lässtrategin att förutspå och överblicka innan läsningens början – så jag bestämde att vi gör så den här gången också. I två grupper tittade eleverna på boken och gissade vad den kommer att handla om. Så här sa eleverna när vi samlade ihop deras gissningar:

En pojke som är jätteledsen. Kanske han bråkar med en kung och en drake.
Jag tror att det var ett fint land. Så kom det en människa och gjorde att det blev ett mörkt land. Och människorna i landet försvann.
En pojke som försvann och de pratade om det i radion.
Jag tror att det finns en människa som tar barnen och dödar dem.
Jag tror på en man som tar hand om barnet. Han är en dålig man och han har många vassa svärd.

Man märker att eleverna snappat upp en del från bilder och baksidestext, men också att de har en viss genrekännedom – för visst skulle det kunna finnas en drake i den här boken?

Sedan läste jag högt med så inlevelsefull intonation som möjligt medan eleverna följde med i texten. Vi stannade upp efter varje stycke och redde ut svåra ord och talade även en hel del om hur Mio kände sig. Jag tyckte att eleverna verkade hänga med bra, men är lite osäker på två av dem som jag inte jobbat med tidigare. Eleverna antecknade en del ord och meningar som ”Han färdas genom dag och natt”.

Vi kom bara några sidor och slutade precis när Mio upptäcker att det rör sig i flaskan med träpluggen. Vi började prata om vad som kan finnas i flaskan och jag tror att minst fyra av eleverna kände till berättelsen om Alladin.

Nästa lästillfälle ska vi börja med att sammanfatta vad vi läste den här gången så att alla förhoppningsvis är med inför fortsättningen.

För mig är det ett spännande läsäventyr att jobba med en text som jag älskar, tillsammans med elever som är så nyfikna och positiva men som behöver mycket stöd för att komma igenom boken. Jag vill så hemskt gärna att det ska gå bra!

Cilla

Till vildingarnas land

av Maurice Sendak hade jag med mig när jag skulle introducera lässtrategin Spågumman för tvåorna på skolan. De är alldeles i starten på att börja jobba med lässtrategier och lärarna har bestämt sig för att använda det fina materialet från En läsande klass (kommer mer på den webbplatsen i slutet av april).

Spågumman handlar om att aktivera förförståelse och att utifrån information man får av att överblicka boken/texten göra förutsägelser av vad man tror att en text ska handla om. Det jag gjorde på lektionen var det allra första steget i reciprok läsundervisning: jag förebildade för eleverna hur man kan göra när man använder lässtrategin.

Jag visade upp framsidan och baksidan på Till vildingarnas land och tänkte högt:

Det ser ut att vara en bilderbok, jag tror att det kommer finnas både bilder och text på varje uppslag för så brukar det vara.
Vildingar – det är inget jag känner till. Låter lite som Vild, kanske är ett påhittat djur, antagligen det där som syns på framsidan.
Till vildingarnas land. Kanske någon ska ut och resa? Det är en liten båt på framsidan, jag tror någon ska resa med båten. Men jag får ingen ledtråd till vem som ska åka i båten.
Jag vet inte om vildingar är läskiga? Den på framsidan ser ganska hemsk ut, med horn och så, men samtidigt verkar den lugn och nästan lite gullig.

Sedan uppmanade jag eleverna att följa med när jag läste högt, och efter läsningen pratade vi om vilka av mina förutsägelser som stämde in.

Till vildingarnas land är en underbar bok med mycket att prata om. I Aiden Chambers Böcker inom oss använder han flera gånger just Till vildingarnas land för att visa hur boksamtal kan gå till.

Lärarna i de båda tvåorna kommer förstås att fortsätta jobba såväl med boken som med Spågumman.

Cilla, Hjulsta grundskola

Sendak TIll vildingarnas land tr