Vi läser Bröderna Lejonhjärta

Vi i 7-9C har läst Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren tillsammans med vår lärare Linda Medin. Vi har bott i Sverige i ungefär två år och vi är bästa klassen!

Vi har läst boken på så sätt att vi läste en bit och såg sedan på motsvarande bit i filmen. Vi jämförde filmen och boken, en del tyckte boken var bättre än filmen och andra tyckte tvärtom.

När vi var färdiga med boken och filmen fick vi frågor av Linda. Vi svarade på

  • Vad händer efter döden?
  • Vad gör livet värt att leva?

Om vi ville fick vi använda ett citat ur boken.

Några skrev texter själva och andra samarbetade. Det var ett roligt arbete.

7-9C

Slutspurt på Mio min Mio!

Varför blir det så ofta bråttom?

I onsdags läste jag och min lilla grupp elever ur förberedelseklassen ut Mio min Mio och idag var den sista inplanerade lektionen. Jag ville använda dessa 40 minuter till så mycket mer än tiden räckte till. Som vanligt!

Vi började i alla fall med att jag visade att SVT Play har hela Mio min Mio inläst med Astrid Lindgren själv. Eleverna verkade tycka det var härligt att se och höra författaren själv när hon läser. Vi lyssnade och log igenkännande till några minuter i första avsnittet.

Det jag sedan framför allt ville testa var att diskutera kopplingar: text till själv, text till text och text till världen. Vi har berört det under läsningens gång men inte så mycket.

Men men,  jag hade framför mig sex trevliga men ack så trötta tonåringar med påsklovskänsla. De lyssnade någorlunda snällt när jag förebildade det där med kopplingar, men när de själva skulle bidra med sina tankar var det tvärstopp. Det var nog alldeles för stort och krävande i förhållande till hur mycket engagemang de iddes uppbåda.

Jag gav upp och tog i stället fram Sanomas boksamtalskortlek. Den har jag aldrig testat förut. Jag hade förberett genom att plocka ihop ett antal kort som jag hoppades inte skulle bli för svåra att jobba med. Eleverna fick dra ett kort var och svara på frågan på kortet. Och nu piggnade ungdomarna till minsann! Så mycket att jag fick hyscha åt dem så att alla skulle hinna tänka och svara när det var deras tur. Så här blev det ungefär:

Vem i boken skulle du vilja ha som en vän? Varför?

–          Riddar Kato! För att få veta hur han tänker.

Om du fick ändra på en sak i boken, vad skulle du då ändra på?

–          Jag vet inte!

–          Jag svarar. Jag skulle skriva om detta var en dröm eller om det var på riktigt. Jag skulle också skriva om riddar Kato, varför han blev en fågel. Och varför ville han bli av med sitt stenhjärta.

Var det någon person i boken som du inte tycker om? Vem och varför?

–          Farbror Sixten och tant Edla. För att de var taskiga mot honom. Om de inte vill ha ett barn, varför har de då hämtat honom?

Vilken person i boken skulle du helst vilja vara? Motivera ditt val!

–          Mio! Han är jättesnäll.

När var boken som mest spännande?

–          När riddar Kato hade tagit barnen och de undrade hur de skulle komma ut. De började spela på sina flöjter och fåglarna hörde dem. Sedan hämtade fåglarna svärdet.

Sammanfatta bokens handling med fem meningar!

… men det hann eleven bara börja på. Just sammanfatta har vi övat en del på, och det är svårt!

Roligt att det funkade! Kortleken var förstås lite mer spännande än den där gamla bibliotekarien, så det räckte för att eleverna skulle bli på hugget igen 😉

Cilla

Sanoma utbildnings boksamtalskortlek

Nu har vi läst klart Ankomsten av Shaun Tan!

En av våra förberedelsklasser med nyanlända elever har läst Ankomsten av Shaun Tan.

Den här sista lektionen repeterar klassen vad de läst tillsammans i förra veckan. De pratar om att det är många olika människors öden som skildras i boken. När en människa möter huvudpersonen och börjar berätta sin historia ändras färgen på bakgrunden.

Det är berättelser om människor som haft det svårt i sina hemländer. En kvinna berättar om ett slitsamt arbete i en fabrik och hur hon rymde. En man talar om ett kraftigt förtryck och hur han lyckats fly.

En lång sekvens visar en mans öde i ett krig – bara genom att man får följa hans fötter.

Och klassen avslutar med bokens underbara slut, när mannens familj äntligen återförenas.

Medan klassen samtalar om boken är det många språk i luften. De talar förstås svenska, men också en hel del somaliska och ibland engelska och arabiska. Eftersom eleverna varit kort tid i Sverige så hjälper de varandra att uttrycka sig så att alla tolkningar av boken kommer fram. Modersmålsläraren i somaliska är också med i samtalet.

Här kommer några tankar från eleverna om boken:

–        Boken är bra! Mannens resa var spännande, och det var härligt när mannen träffade sin familj igen på slutet.

–        Bilderna berättar historien bra. Mannen åker till grannlandet för att han sökte ett bättre liv. Mannen hade sitt lilla djur med sig från då han kom till det nya landet och ända till slutet. Bilderna visar också olika språk, och många olika saker mannen råkar på, till exempel konstig mat och annat som är nytt för mannen.

–        Jag tycker om att människorna hjälper varandra!

–        En man lämnar sin familj för att få en bra framtid. Det är rätt.

–        Den här boken är jättekonstig eftersom den inte har något skriftspråk. Det är bilder som berättar allting. Det är mycket som liknar Somalia – med krig och folk som flyr till andra länder. Som jag! Jag kanske kan göra en sådan bok sedan.

–        Det var bra att mannen skickade brev och pengar till sin familj för annars skulle de inte veta att han levde och hade det bra.

–        Man kan se att mannen saknade sin familj för han såg ledsen ut när han tittade på bilden.

–        Det gick flera årstider kunde man se på bilderna.

–        Boken är perfekt. Jag gillar djuret som följde med hela tiden. Jag tycker om när han gör i ordning brevet till familjen och skickar det.

–        Mannen som varit soldat kommer ihåg hur det var när han var militär och hur hemskt det var med kriget.

–        Det var roligt när han kom till hotellet och hittade djuret där.

–        Mannen saknade sin familj, men jag tycker att han gjorde rätt som åkte till ett nytt land.

–        Bilderna från Immigration är bra. Man ser hur mannen har svårt att förstå.

–        Det var lätt att förstå när mannen mötte en kvinna som berättade sin historia. Bilderna var bra.

–        En ny stad för att hitta mat, bostad, arbete och hopp.

–        Det är bra att det finns människor som kan rita bilder så att man förstår utan språk.

Vi läser vidare i Mio

och det är så härligt.

Min lilla grupp med högstadieelever som varit cirka ett år i Sverige gillar verkligen läsningen. Lite för mycket nästan, när jag försöker avbryta för att göra någon mer eller mindre pedagogisk övning så blir de rätt sura. De vill läsa vidare!

Och jag tänker att det är ju fantastiskt underbart! Vi njuter tillsammans av boken.

Och visst talar vi en del också: vi sammanfattar, förutspår, reder ut svåra ord och så. Men inte så mycket som vi kanske borde?

När jag läser tillsammans med de här eleverna upptäcker jag saker i texten som jag inte lagt märke till när jag läst den hemma med mina egna barn. Till exempel hur otroligt fint Astrid Lindgren förklarar allting. Samma sak sägs på flera sätt, och det varierade språket förstärker samtidigt stämningen i boken.

Miramis stegrade sig vilt. Han reste sig på bakbenen och gnäggade så att man inte kunde stå ut med att höra det. Det lät så förskräckligt, och det var det enda man hörde. För mörkret bakom porten var så tyst. Det var tyst och liksom lurade på oss. Det bara väntade på att vi skulle gå över gränsen.

Den här boken är inte så svår för eleverna, tack vare det där. Men vi behöver förstås stanna upp vid en del ord ändå. ”Klippväggar” talade vi om idag, i samband med att vi tittade på sammansatta ord. ”Vägg” var inget problem men vad hade det med att klippa att göra?

Och Astrid Lindgren hittar på många egna sammansatta ord, men de här eleverna vet nog inte vilka som är hennes egna. Vi talade idag om rosengård, fölunge, äppelträd, svärdsmidare, äppelblommor, pilträd, månskensskog, klippväggar och hungerstigar.

Astrid Lindgrens språk blir vackrare för mig när jag ser det med mina elevers ögon.

Cilla

 

I min förberedelseklass på högstadiet

har vi börjat jobba med ALMA-priset. Eleverna har varit i Sverige mellan en månad och 1 1/2 år. Majoriteten kommer från Somalia.

Först tog vi upp Astrid Lindgren som de flesta eleverna inte alls hade hört talas om tidigare. Vi såg en film om henne som fanns i SLI. Jag läste högt en bit ur Pippi Långstrump och vi såg en filmsnutt ur en film.

Sedan talade vi om ALMA-priset och begreppen författare, illustratör och läsfrämjare.

Vi har precis påbörjat ett större arbete med Ankomsten av Shaun Tan. En helt ordlös bildroman om att lämna sin familj och flytta till ett nytt land. Vi har lånat den i klassuppsättning från Cirkulationsbiblioteket.

Vi började med att bläddra lite, men nu har vi satt igång mer systematiskt. På lektionen idag tittade vi på och använde begreppen dedikation, bibliografisk information och andra tjusiga ord.

Precis i början finns en ruta där det står Inspektion och där det ser ut ungefär som om det vore ett papper från Migrationsverket. När jag gjorde den jämförelsen var det flera elever som genast reagerade och sa ”I hate the Migrationsverk”. De talade om att de inte har några personnummer och inte får några personnummer – så ser verkligheten ut i min klass.

Vi tittade på sammanfattningen och hittade flera intressanta begrepp till exempel ordlös, grafisk och roman.

Vi såg att boken är delad i fem delar och tittade på den första delen som visar huvudpersonens hem, föremål i hemmet och någon såg att det låg en båtbiljett bredvid kaffekoppen. Vi såg en öppnad resväska och hur familjeporträttet försiktigt slås in i papper och packas i väskan.

Ankomsten

Eleverna tyckte att bilden av staden kändes hotfull, och de såg hur familjen delades när mamman och barnen tog farväl av pappan som åkte iväg.

Under lektionen talade vi tillsammans i helklass och hjälptes åt att hitta ord för att benämna föremålen på bilderna. Vi kom även in en del på känslor, de fantastiska bilderna inbjuder ju även till att samtala om det. Eleverna i klassen är duktiga på att hjälpa varandra att hitta de svenska orden – de tolkar och använder mobilernas översättningstjänster. Vi använder även engelska ibland eftersom en del av eleverna kan litegrann.

Annika Renberg

Vill du läsa mer om vad vi gör i vår klass? Här är vår blogg.

Mio i förberedelsegrupp

Jag började idag läsa Mio min Mio tillsammans med sex elever ur en av våra förberedelseklasser. Det är högstadieelever med god skolbakgrund som varit i Sverige i ungefär ett år. Tre av eleverna har jag jobbat med lite förut, och då upplevt att det var väldigt enkelt att läsa några lättlästa böcker tillsammans. Alltså ville jag testa något svårare den här gången. Och jag hoppas att de andra tre eleverna också fixar det.

De jag läst tillsammans med förut är välbekanta med att det kan vara bra att använda lässtrategin att förutspå och överblicka innan läsningens början – så jag bestämde att vi gör så den här gången också. I två grupper tittade eleverna på boken och gissade vad den kommer att handla om. Så här sa eleverna när vi samlade ihop deras gissningar:

  • En pojke som är jätteledsen. Kanske han bråkar med en kung och en drake.
  • Jag tror att det var ett fint land. Så kom det en människa och gjorde att det blev ett mörkt land. Och människorna i landet försvann.
  • En pojke som försvann och de  pratade om det i radion.
  • Jag tror att det finns en människa som tar barnen och dödar dem.
  • Jag tror på en man som tar hand om barnet. Han är en dålig man och han har många vassa svärd.

Man märker att eleverna snappat upp en del från bilder och baksidestext, men också att de har en viss genrekännedom – för visst skulle det kunna finnas en drake i den här boken?

Sedan läste jag högt med så inlevelsefull intonation som möjligt medan eleverna följde med i texten. Vi stannade upp efter varje stycke och redde ut svåra ord och talade även en hel del om hur Mio kände sig. Jag tyckte att eleverna verkade hänga med bra, men är lite osäker på två av dem som jag inte jobbat med tidigare. Eleverna antecknade en del ord och meningar som ”Han färdas genom dag och natt”.

Vi kom bara några sidor och slutade precis när Mio upptäcker att det rör sig i flaskan med träpluggen. Vi började prata om vad som kan finnas i flaskan och jag tror att minst fyra av eleverna kände till berättelsen om Alladin.

Nästa lästillfälle ska vi börja med att sammanfatta vad vi läste den här gången så att alla förhoppningsvis är med inför fortsättningen.

För mig är det ett spännande läsäventyr att jobba med en text som jag älskar, tillsammans med elever som är så nyfikna och positiva men som behöver mycket stöd för att komma igenom boken. Jag vill så hemskt gärna att det ska gå bra!

Cilla