Tänk vilken tur att vi hade lektion just när det var dags för tillkännagivandet av ALMApriset 2014, min ”ALMA-klass” och jag. Att tillsammans se juryns ordförande ta av och på glasögonen i förväntansfull nervositet var rätt härligt. Och sen, när Barbro Lindgrens namn nämndes, en STOR applåd.
Nu ska jag erkänna att jag allra allra först inte blev sådär över mig glad som jag borde ha blivit. Jag tänkte att det var synd att priset inte gick till någon för mig helt okänd författare som jag nu skulle få upp ögonen för… Men så kom jag att tänka på Loranga, och STUDSADE upp i luften av lycka. Och sen tittade jag ut över klassen, och såg ut över ett sorlande minnesrosigt läsminnessorterande hav av ungdomar, som ropade titlar och skrattade ”jaaa” och hittade nya titlar och såg vemodsfyllda och lyckoskimrande ut på en gång.
Å vilken författare, Barbro Lindgren. Fri, skarp, anarkistiskt livsbejakande och modig som få. Å att vi alla har läsminnen av böcker. Å att vi alla går hem och letar i vrår efter något att läsa av henne igen (och jag letar efter Toivo Paawos helt enastående inläsning av Loranga, Loranga). Hurra!!
/Katarina