197 kandidater finns det till ALMA 2015 enligt nomineringslistan. Det är ganska många! Men en sticker ut lite – han är nämligen nominerad två gånger. Aidan Chambers, från England, står på listan både som författare och, tillsammans med sin fru Nancy, som läsfrämjare.
I sitt arbete som läsfrämjare har Aidan Chambers talat och skrivit en hel del både om läsmiljö och om boksamtal (se längst ned). När han diskuterar vad som behövs för att läsningen ska utvecklas (hos den enskilde och i en grupp, till exempel i skolan) lyfter han fyra saker: tid att läsa, högläsning, ett väl genomtänkt bokbestånd och goda boksamtal.
Alla som försökt vet att det är både roligt och svårt att leda boksamtal, särskilt när man ska göra det i större grupp. Det finns olika sätt som kan fungera bra, men oavsett vilket man väljer behöver man som samtalsledare ”veta vad man gör och vart man vill”. Själv har jag sedan början av 90-talet arbetat efter just Aidan Chambers boksamtals-inriktning (han är själv mån om att inte kalla den ”metod” eller ”modell”; jag kan nog tycka att det är en rätt utvecklat metodiskt förhållningssätt men håller med om att det inte är ett enkelt ”körschema”), och sett att detta sätt att samtala om skönlitteratur fungerar bra med yngre barn, med ungdomar, med vuxna, med svenskar, med kambodjaner…
Boksamtalets fyra frågor
Samtalsstrukturen bygger på fyra grundfrågor, som kan tyckas nog så enkla – men som kan leda mycket långt.
Vad tyckte du om i boken?
Otroligt viktigt: frågan är INTE ”vad tyckte du om boken”? Den frågan kan lätt sänka vilket samtal som helst: svaret anger något som uppfattas som klart, och sen var det inte mer med det.
Också i en bok man absolut inte tycker om går det (med ansträngning) att hitta något litet enskilt element man kan ta upp på listan ”tyckte om”. Den här frågan är därför möjlig att svara på för alla. Och allas svar har något att bidra till helhetsförståelsen. För många är det roligt att det är fler som tycker ”samma som jag”. Men i boksamtalet är det också ofta väldigt berikande att man kan tycka om så olika saker i samma text. Det visar sig när man kommer till nästa fråga att man inte så sällan tycker olika om samma sak också…
Chambers är mycket noga med att ordet ”varför” ska vara bannlyst i boksamtalet. Han beskriver det som ett ord som ställer för stora krav på färdig förståelse, och som dessutom signalerar förhör. Jag är inte lika benhård, men försöker välja följdfrågorna (som naturligtvis är de som leder till intressanta resonemang) så att de snarare stimulerar till förtydliganden än till förklaringar: Du tycker att det är bra att boken är kort. Vad är bra med att den är kort? Du tycker att handlingen är bra. Vad är det som är bra, kan du ge något konkret exempel?
Ofta kan man redan i denna fråga få fram särdrag för den lästa texten, och exempel på både komposition och innehåll som är mycket värdefulla för helhetsförståelsen. Dessutom ger den här frågan möjlighet att faktiskt se att alla texter har något slags värde. Inte oviktigt!
Vad tyckte du inte om i boken?
Att ge både det man ”tycker om” och det man ”inte tycker om” ungefär lika stort utrymme är att ge läsarna respekt. Det är givetvis helt OK att inte ”tycka om” den läsning som läraren tvingat på en (ja, jag har alltid valt litteraturen som vi läser tillsammans). Och här gäller det som lärare att vara omutligt intresserad och själv avstå från att värdera det som sägs. När mina elever (många gånger) sagt att de inte tycker om språket i Lagerkvists Dvärgen har jag fått bita mig i tungan – men det är faktiskt, för samtalets skull, VIKTIGT, att ge den synpunkten samma ”status” som någon som stämmer bättre in med ”min egen” eller till och med ”majoriteten av läsarkårens”. Vi får ett så intressant samtal när synpunkten utvecklas: vad i språket tycker man inte om, exemplen…
Min erfarenhet är att svaren på vad läsarna inte har tyckt om ofta ger väldigt goda nycklar till hur samtalet kommer att gestaltas vidare. Ofta hänger sådant man ”inte tycker om” samman med sådant man inte förstår. Så är det för mig. Det kan också vara sådant man inte är ”van vid”. Var inte rädd för långa listor på sådant som läsarna inte tycker om! Men fastna inte där…
Finns det något du undrar över?
Man kan undra över många saker. Ibland är det saker i handlingen eller språket som en läsare inte förstått. Ibland är handlingen glasklar, men man undrar ändå över saker, över olika motiv, olika överväganden…
Jag brukar alltid låta eleverna arbeta i grupper om ca fyra och sedan samla in svaren för att diskutera vidare i helgrupp. När det gäller undringarna är ett bra sätt att få en del mindre frågor ”avklarade” att låta eleverna ta upp sina frågor och försöka besvara dem i sin egen grupp; en hel del frågor eleverna har kan de ju reda ut tillsammans. Men de återstående, de de inte klarar själva – de är värda att diskutera tillsammans. Det måste man ju, försöka reda ut!
Sambandet med föregående fråga är ofta ganska tydlig. Här gäller det att vara vaken som lärare! Visa på kopplingar ”kan det vara att det här var svårt att förstå som också gjorde att du/ni inte gillade det?”. Det gäller också att tydligt visa på vilka svar som finns i texten (och de får man ju finna sig i, även om man inte gillar dem) och vilka svar som är upp till läsaren/tolkningen.
Vilka mönster ser du?
En hel del av mönster brukar redan finnas samlat genom de tidigare frågorna. Men här gäller det förstås också som lärare, med en medveten tanke om vad jag vill ska lyftas fram i läsningen av just den här texten, att själv se kopplingar mellan det eleverna redan sagt och mönster som de kanske inte hittar fram till själva.
Genom att se mönster kommer man åt sånt som väsentliga teman och motiv, berättarteknik och så småningom tolkning(ar). Här är rollen som samtalsledare otroligt viktig: håll i, samla ihop, visa på vad ni kommit fram till. Men förvänta dig inte en tydligt hopknuten säck – för läsning är så otroligt mycket större än så. Se det snarare som att säcken blir fylld med förståelse, men att den är fortsatt öppen för nya insikter och ny förståelse…
En del brukar lägga till ytterligare en fråga som handlar om kopplingar (oftast det Keene och Zimmerman benämner text-text och text-omvärld). Jag har själv valt att inte göra så, utan har försökt att som samtalsledare hålla de aspekterna av läsningen levande i samtalets alla delar. Känner du igen samma sak någon annanstans ifrån? Det funkar både på sådant man tycker om, inte tycker om och på mönster. Ibland faktiskt på sånt man undrar över också…
Läs mer
I första hand är det förstås Chambers egen beskrivning av boksamtalet som du ska läsa om du är intresserad av att veta mer. Han ger korta referenser till de litteraturteorier som ligger bakom, så att man kan gå vidare för ytterligare fördjupning. Han ger också många många konkreta exempel på samtal som man kan lära av. De allra flesta exemplen är från läsare 7-11 år, men principerna gäller från förskola till vuxna. Testat och beprövat!
Vill du se ett lite annorlunda exempel på boksamtal enligt Chambers-inriktningen finns en beskrivning av hur Annelie Drewsen och jag arbetade med Shaun Tans (ALMA-pristagare -11) Ankomsten, en bildberättelse, på Ankomst-bloggen.
Vill du uppmuntra elever att samtala i grupp på egen hand, har Cilla skrivit en jättebra instruktion på läsmuskler.se
/Katarina Lycken Rüter
