Före jul satte jag och mina kollegor som arbetar i årskurs ett igång med att läsa och prata om Astrid Lindgren och hennes mest kända barnboksfigurer. För några år sedan tyckte jag att det kunde kännas svårt att använda Astrid Lindgrens texter med våra elever, men nu när vi har möjlighet att projicera upp bilder och jag har lärt mig att utnyttja bilderna som språkstöd så fungerar hennes bilderböcker väldigt bra. Bra bilder kan visa miljöer och detaljer, men också förstärka känslor och visa rörelse och händelser på ett sätt som gör det lättare att förstå texten.
Astrid Lindgrens böcker ska förstås alla barn känna till! Förutom att de är en viktig del av vårt kulturarv så får man genom hennes berättelser insikt i svenska traditioner och en god bild av hur livet kunde te sig i Sverige förr i tiden. Böckerna väcker också fantasin och nyfikenheten och upptäckarlustan, och många berättelser ställer saker och ting på sin spets. Får man göra så här? Är detta möjligt? Kan det här ha hänt på riktigt?
Vi har roligt när vi läser och pratar!
Böckerna ställer frågor om barns situation och utsatthet, om deras levnadsförhållanden, om barns drömmar och önskningar, och det blir många viktiga diskussioner. Elevernas engagemang ger mig energi; deras reflektioner utvecklar mina tankar om hur man kan gå vidare och arbeta mer böckerna.
När vi ska börja med en ny bok läser jag den helst först rakt igenom, med bilderna synliga, och därefter går vi tillbaka till sådant jag tror behöver förklaras eller som eleverna direkt tar upp. Vi pratar om nya ord, förklarar miljöer och funderar över hur det var förr i tiden, men också hur det kan kännas för personerna och vi jämför med våra egna erfarenheter.
Jag läser ofta samma bok flera gånger, ju mer den engagerar desto fler gånger blir det. Innan varje omläsning sammanfattar vi och återkopplar till det vi sagt tidigare, det ger mig koll på hur eleverna uppfattat det och vad vi behöver förklara mer. Och sedan ger varje ny läsning av boken nya frågor.
Ulla Sporrner